Grannarna är grejen
Det är inte trädgården som är den stora bonusen med att köpa hus i förorten.
Och det är verkligen inte den utökade ytan, även om det var det man inbillade sig när man satt i en lägenhet i stan (innan man hajade vilket slit det är att hålla 160 kvadrat i halvschyst hygieniskt skick, jämfört med typ sextio).
Nej den stora bonusen med förortslivet är i själva verket GRANNARNA. Särskilt om man får såna grannar som vi har. Världens bästa!
Visserligen hade vi grannar i stan också. Många fler dessutom, ovanför och nedanför och bredvid.
Vi visste aldrig vad de hette. Vi lånade aldrig socker av dem (har hört att det är det man ska ha goda grannar till, det hela känns dock lite "1900-talet" med tanke på att ingen ens äter socker längre). Och vi hade definitivt inga mysiga grannmiddagar på den gemensamma gården (där fanns det för övrigt bara soptunnor och råttor). I första lägenheten vi bodde fick vi hela den förnäma bostadsrättsföreningsstyrelsen emot oss på grund av för "högljudda" vinkvällar. I den andra lägenheten (den med sopor och råttor) ansträngde vi oss å det yttersta för att hålla oss väl med alla, men vi var så in i bänken irriterade på att grannen bredvid ockuperade gårdens enda utemöbel varje solig minut och de ovanpå körde raveparty på högsta volym varje helg.
Tredje lägenheten var alla också mest arga på oss. Vi blockerade trapphuset med vår tvillingvagn. Och cykelrummet md vår andra vagn. Argast var det äldre bögparet ovanpå. Det berodde delvis på att vi väckte dem två på natten en gång, för att låna ett eluttag, eftersom vi var utelåsta i femton minusgrader med två bebisar och den snrodyra låssmeden behövde el för at bryta sig in hos oss. För 4000 spänn tycker man ju att han kunde ha tillhandahållit ett eget elagregat. När vi flyttade blev de så glada att de kom med ett läskigt inrökt gosedjur (som de förmoddligen dubbelollat) till barnen.
Inga nära relationer med citygrannarna med andra ord.
Men i förorten! Viva la grannar! Våra underbara grannar överraskar med nybakt bröd på lördagmornar när man precis hunnit konstatera att vi har typ tomt i kylen och bara nån torr brödkant kvar. De kommer över iklädda pyjamas för slappa fredagkvällar där alla är tillåtna att somna framför tv:n. De bjuder in oss på ljuvliga vinkvällar i deras inglasade uterum och vi kan tassa hem i bara tofflorna med barnen i filtar framåt natten. De hämtar våra barn och tar med dem på museum och låter oss bara pusta uuut en hel lördag. Helt fantastiskt.
Och inte nog med det! VI har till och med fått en "mormor Stina" på köpet! Snacka om USP det hade varit om mäklaren tagit upp det vid försäljningen. Hon spontanhämtar barn på dagis och bakade allt gott till vårt senaste barnkalas! Bara det hade varit värt typ 100 000 till i köpesumma!
Sen är grannarna bra på att laga mat också! Värsta bonusen! Och de lånar ut sitt hus till våra gäster när de är bortresta.
Våra grannar väger upp varenda nackdel med att pendla till jobbet, sakna citypulsen, och tvingas klippa gräsmattan.
Jag säger bara en sak: Grannarna är grejen med förortslivet.
PS. We love you Falckarna!
Och det är verkligen inte den utökade ytan, även om det var det man inbillade sig när man satt i en lägenhet i stan (innan man hajade vilket slit det är att hålla 160 kvadrat i halvschyst hygieniskt skick, jämfört med typ sextio).
Nej den stora bonusen med förortslivet är i själva verket GRANNARNA. Särskilt om man får såna grannar som vi har. Världens bästa!
Visserligen hade vi grannar i stan också. Många fler dessutom, ovanför och nedanför och bredvid.
Vi visste aldrig vad de hette. Vi lånade aldrig socker av dem (har hört att det är det man ska ha goda grannar till, det hela känns dock lite "1900-talet" med tanke på att ingen ens äter socker längre). Och vi hade definitivt inga mysiga grannmiddagar på den gemensamma gården (där fanns det för övrigt bara soptunnor och råttor). I första lägenheten vi bodde fick vi hela den förnäma bostadsrättsföreningsstyrelsen emot oss på grund av för "högljudda" vinkvällar. I den andra lägenheten (den med sopor och råttor) ansträngde vi oss å det yttersta för att hålla oss väl med alla, men vi var så in i bänken irriterade på att grannen bredvid ockuperade gårdens enda utemöbel varje solig minut och de ovanpå körde raveparty på högsta volym varje helg.
Tredje lägenheten var alla också mest arga på oss. Vi blockerade trapphuset med vår tvillingvagn. Och cykelrummet md vår andra vagn. Argast var det äldre bögparet ovanpå. Det berodde delvis på att vi väckte dem två på natten en gång, för att låna ett eluttag, eftersom vi var utelåsta i femton minusgrader med två bebisar och den snrodyra låssmeden behövde el för at bryta sig in hos oss. För 4000 spänn tycker man ju att han kunde ha tillhandahållit ett eget elagregat. När vi flyttade blev de så glada att de kom med ett läskigt inrökt gosedjur (som de förmoddligen dubbelollat) till barnen.
Inga nära relationer med citygrannarna med andra ord.
Men i förorten! Viva la grannar! Våra underbara grannar överraskar med nybakt bröd på lördagmornar när man precis hunnit konstatera att vi har typ tomt i kylen och bara nån torr brödkant kvar. De kommer över iklädda pyjamas för slappa fredagkvällar där alla är tillåtna att somna framför tv:n. De bjuder in oss på ljuvliga vinkvällar i deras inglasade uterum och vi kan tassa hem i bara tofflorna med barnen i filtar framåt natten. De hämtar våra barn och tar med dem på museum och låter oss bara pusta uuut en hel lördag. Helt fantastiskt.
Och inte nog med det! VI har till och med fått en "mormor Stina" på köpet! Snacka om USP det hade varit om mäklaren tagit upp det vid försäljningen. Hon spontanhämtar barn på dagis och bakade allt gott till vårt senaste barnkalas! Bara det hade varit värt typ 100 000 till i köpesumma!
Sen är grannarna bra på att laga mat också! Värsta bonusen! Och de lånar ut sitt hus till våra gäster när de är bortresta.
Våra grannar väger upp varenda nackdel med att pendla till jobbet, sakna citypulsen, och tvingas klippa gräsmattan.
Jag säger bara en sak: Grannarna är grejen med förortslivet.
PS. We love you Falckarna!
Kommentarer
Trackback
