Dotterns dockdebut
Äntligen. Min lilla brandman/spiderman/starwarkrigare till dotter har äntligen visat tecken på en gryende feminin sida. På kvinnlig omsorg. Hon har för första gången visat intresse för en flickleksak: En docka.
Jag jublar. Visst vill jag ha en tuff liten tjej men hennes vapen- och våldsfixering har faktiskt gått helt överstyr för en tvååring. Det är lasersvärd och pistoler och handgripligheter och fula knep som bitande och slag under bältet på bröderna så gott som dagligdags. Prinsessfasen låter vänta på sig och lite vårdande lek med docka vore onekligen ett schyst avbrott.
Dockan i fråga är inget objekt som i sig väcker ömma moderliga känslor. Den är en gräslig ärvd kissdocka i hårdplast, ful och naken, tatuerad med svart spritpenna av okänd kreatör. Dottern har döpt den till Pappa Paul. Efter dagiskompisens snälla pappa. Redan här känns det hela lite konstigt faktiskt. Inte för att jag har något emot pappa Paul i sig, han är urtrevlig och en riktig förebild till pappa. Men ändå?
Dottern vill att Pappa Paul ska sitta med vid matbordet. Jag faller förtjust in i leken och dukar fram liten skål och färgglad sked till Pappa Paul varje måltid. Dottern verkar nöjd.
Men redan två dagar senare är Pappa Pauls storhetstid förbi.
Pappa Paul är ute i kylan.
Dottern har sett en stor bilbana i en leksakskatalog som hon hellre vill ha.
Nu är vi tillbaka på ruta ett. Våldstendenser, vapen och fordon.
Idag har hon ägnat hela morgonen åt att vråla med sin argaste röst:
DUMMA PAPPA PAUL! varpå hon slungar den nakna stackars Pappa Paul genom hela vardagsrummet.
Vad Pappa Paul har gjort för dumheter är oklart. Men han straffas gång på gång.
Jag frågar återigen (denna gång med snäppet desperatare röst):
Den där prinsessfasen, NÄR EXAKT INFALLER DEN?
Kommentarer
Trackback
