24 HELL HOURS part II: BILTRAUMA
Har lugnat mig något nu sen mitt senaste upprörda inlägg som jag hamrade ur mig med fyrahundrafjorton stavfel jag inte ens orkade korra (jag var UPPRÖRD).
Men måste ändå redogöra för sista delen av 24 Hell Hours som utlovat:
På väg hem från kakelbutiken (HATA AQUA ROYAL, remember?) skulle jag tanka för att kunna åka tillbaka och kräva pengarna tillbaka av kakelsubban.
Då dör bilen. Precis där, vid den obemannade budgetmacken. O R K A.
Försöker med mitt vänaste leende få en man att hjälpa mig, men han pekar bara slött åt industriområdet där det tydligen finns nån bilfirma. Helvete. Nåt mer som kan gå fel nu? Kanske kan 604:ans buss komma och köra över mig här på trottoaren? Pleeeease?
Försöker förtvivlat behålla min optimistiska buddist-approach men det går dåligt, trots att jag peppar mig själv med små utrop av typen "Jamen VILKEN TUR att bilen pajade just här, nära bilfirman med verkstad" och "HÄRLIGT att det är gångavstånd till dagis härifrån". Ändå känner jag hur jag oundvikligen närmar mig DET. TOTALA. SAMMANBROTTET.
På bilfirman fredag eftermiddag. "Ska ru hämta bilen?" undrar mannen, som heter John, när det blir min tur.
Redan här bryter jag ihop. Försöker kväva mina snyftningar och få rösten stadig, men piper ändå med en hulkning
"Nä helst lämna, hoppades att NI kunde hämta den..den har döööött"
John ser snäll ut. Trött, men även lite bekymrad över att ett gråtande nervvrak hamnade vid just hans skrivbord just när alla andra på stället tagit sin halvtimmes heliga fikaras på fredageftermiddagen.
"Vi bärgar inte bilar. Det är en försäkringsfråga och bla bla bla" börjar John vänligt förklara.
Snyftningarna tränger ur min strupe och går dessvärre inte att hålla tillbaka. Jag hör inte ett ord av vad John säger och kan inte hejda mig trots att jag ser att John verkligen längtar efter kafferasten nu.
"Alltså killarna i verkstan har ju fikarast en halvtimme nu så... och vi kan inte boka in er bil förrän tidigast om två och en halv vecka. Det är helt fullt..."
SNYFT SNYFT SNYFT. Jag blinkar och torkar tårar. John är kanske trött men jag är ännu tröttare. Jag har redan genomlevt flertalet trauman. Utöver jobbtrauman var det klacktraumat (halt halt) och kakeltraumat. Och nu detta. SNYFT. "men jag måste ju ha bilen, jag har ju barnen..." snyftar labila småbarnsmorsan innan rösten bryts.
"Jag ska snacka med killarna och se vad jag kan göra" säger John snällt då för nu står han inte ut med mig och mitt bölande vid hans skrivbord en sekund till.
John är min nya Idol. John är värd alla hyllningar. John kan, till skillnad från kakelsubban det här med kundservice. John förtjänar Nobelpriset i Bilserviceteknik.
För vips! kommer en liten latinomekaniker ut ur fikarummet, fortfarande med Mariekexet i mungipan, och erbjuder sig att bärga min bil på stört. Mot alla regler. Med sin egen bil. Utan att kräva någon betalning.
Har jag sagt hur mycket jag älskar latinomekaniker? Och snälla John:ar?
Bilen bärgas. John fixar mirakulöst in oss för full service hos schysta bil-Bosse redan på måndag, inklämd mellan övriga bokningar. Reservdelar (ny generator) utlovas tisdag. FÄRDIG BIL TISDAG KVÄLL! Underbara människor! Det finns hopp för världen med medmänniskor som dessa!
Det tråkiga är väl att kalaset går på 14 000 typ. Vilket känns extra tråkigt eftersom även AC måste lagas och detta för 13 000. Och bildäck inhandlas...bäst vore egentligen att bara köra "Massajen" (se tidigare inlägg Massaj 2009) överallt. Miljövänligt och billigt. Fast lite svårt med tre barn och fyra matkassar förstås.
På väg hem från Bilia (HYLLA BILIA! BOKA BILIA! ÄLSKA BILIA!) känns allt ganska ok, trots att jag släpar på barnvagn lastad med bilbarnstolar och väskor. Ringer sen vännerna som genast erbjuder sig att låna ut deras bil till oss i helgen. Tänk att det finns så många underbara människor!!!
Så där ser ni - även 24 HELL HOURS fick ett lyckligt slut till sist.
Men måste ändå redogöra för sista delen av 24 Hell Hours som utlovat:
På väg hem från kakelbutiken (HATA AQUA ROYAL, remember?) skulle jag tanka för att kunna åka tillbaka och kräva pengarna tillbaka av kakelsubban.
Då dör bilen. Precis där, vid den obemannade budgetmacken. O R K A.
Försöker med mitt vänaste leende få en man att hjälpa mig, men han pekar bara slött åt industriområdet där det tydligen finns nån bilfirma. Helvete. Nåt mer som kan gå fel nu? Kanske kan 604:ans buss komma och köra över mig här på trottoaren? Pleeeease?
Försöker förtvivlat behålla min optimistiska buddist-approach men det går dåligt, trots att jag peppar mig själv med små utrop av typen "Jamen VILKEN TUR att bilen pajade just här, nära bilfirman med verkstad" och "HÄRLIGT att det är gångavstånd till dagis härifrån". Ändå känner jag hur jag oundvikligen närmar mig DET. TOTALA. SAMMANBROTTET.
På bilfirman fredag eftermiddag. "Ska ru hämta bilen?" undrar mannen, som heter John, när det blir min tur.
Redan här bryter jag ihop. Försöker kväva mina snyftningar och få rösten stadig, men piper ändå med en hulkning
"Nä helst lämna, hoppades att NI kunde hämta den..den har döööött"
John ser snäll ut. Trött, men även lite bekymrad över att ett gråtande nervvrak hamnade vid just hans skrivbord just när alla andra på stället tagit sin halvtimmes heliga fikaras på fredageftermiddagen.
"Vi bärgar inte bilar. Det är en försäkringsfråga och bla bla bla" börjar John vänligt förklara.
Snyftningarna tränger ur min strupe och går dessvärre inte att hålla tillbaka. Jag hör inte ett ord av vad John säger och kan inte hejda mig trots att jag ser att John verkligen längtar efter kafferasten nu.
"Alltså killarna i verkstan har ju fikarast en halvtimme nu så... och vi kan inte boka in er bil förrän tidigast om två och en halv vecka. Det är helt fullt..."
SNYFT SNYFT SNYFT. Jag blinkar och torkar tårar. John är kanske trött men jag är ännu tröttare. Jag har redan genomlevt flertalet trauman. Utöver jobbtrauman var det klacktraumat (halt halt) och kakeltraumat. Och nu detta. SNYFT. "men jag måste ju ha bilen, jag har ju barnen..." snyftar labila småbarnsmorsan innan rösten bryts.
"Jag ska snacka med killarna och se vad jag kan göra" säger John snällt då för nu står han inte ut med mig och mitt bölande vid hans skrivbord en sekund till.
John är min nya Idol. John är värd alla hyllningar. John kan, till skillnad från kakelsubban det här med kundservice. John förtjänar Nobelpriset i Bilserviceteknik.
För vips! kommer en liten latinomekaniker ut ur fikarummet, fortfarande med Mariekexet i mungipan, och erbjuder sig att bärga min bil på stört. Mot alla regler. Med sin egen bil. Utan att kräva någon betalning.
Har jag sagt hur mycket jag älskar latinomekaniker? Och snälla John:ar?
Bilen bärgas. John fixar mirakulöst in oss för full service hos schysta bil-Bosse redan på måndag, inklämd mellan övriga bokningar. Reservdelar (ny generator) utlovas tisdag. FÄRDIG BIL TISDAG KVÄLL! Underbara människor! Det finns hopp för världen med medmänniskor som dessa!
Det tråkiga är väl att kalaset går på 14 000 typ. Vilket känns extra tråkigt eftersom även AC måste lagas och detta för 13 000. Och bildäck inhandlas...bäst vore egentligen att bara köra "Massajen" (se tidigare inlägg Massaj 2009) överallt. Miljövänligt och billigt. Fast lite svårt med tre barn och fyra matkassar förstås.
På väg hem från Bilia (HYLLA BILIA! BOKA BILIA! ÄLSKA BILIA!) känns allt ganska ok, trots att jag släpar på barnvagn lastad med bilbarnstolar och väskor. Ringer sen vännerna som genast erbjuder sig att låna ut deras bil till oss i helgen. Tänk att det finns så många underbara människor!!!
Så där ser ni - även 24 HELL HOURS fick ett lyckligt slut till sist.
Kommentarer
Trackback
