24 HELL HOURS part I: Klack & kakeltrauma

Jag vet. Man ska inte klaga. Särskilt inte om man har en frisk familj och bra jobb och mat i magen och allt det där.
Men ibland är det faktiskt synd om en. Igår var det synd om mig (om jag får säga det själv)

Jag har precis genomlevt 24 hours from hell. Diverse katastrofer på jobbet. Och hur jag än jobbar över och sliter mitt hår så lyckas jag liksom inte lösa allt i tid. Åtminstone inte med den grad av perfektion jag eftersträvar. Särskilt inte som jag vabbat halva tiden på sistone. Så jag jobbar över i en kamp mot klockan, men hinner ändå inte lösa ens det mest akuta, och inte på långa vägar närma mig "Att Göra-listan" med tidrapportering, kvittoinlämning, planering, inköp av sonens matsäck till morgondagen, beställning av tandläkartid osv osv osv..

Jag rusar från jobbet med andan i halsen som vanligt sen till dagis. Tappar på vägen klacken på mina högaklackade stövlar, som jag just hämtat hos skomakaren efter en dyr helrenovering. Nu haltar jag alltså fram mot hemmet.
Ett hem som för övrigt ser ut som ett bombnedslag. Ett hem man in nuläget inte direkt vill bo i. Redan i hallen avskräcks man, den liknar mer ett grustag fullt med geggiga galonisar och förkrympta icke-matchande vantar. I hemmet väntar vanliga sköna vardagssysslor som att tömma tvättmaskinen på sur halvmöglig tvätt, jaga bort torktumlarens luddinvasionen, jaga barn och leksaker och bära ut blöjpåsar och tömma och fylla diskmaskinen. Jag går på knäna (som för övrigt är lilablå och uppskrubbade efter morgonens träningspass). Men det är inte jag som inte orkar dra hela lasset hemma.
Även diskmaskinen verkar vara i dålig form eftersom allt porslin har små äckliga korn på sig som inte gått bort i disken. Orkar inte. Som final grälar jag lite med mannen om absolut ingenting (och jag vet att jag var den som borde bett om ursäkt, fan, ja men FÖRLÅT DÅ) och går sur och lägger mig bredvid sonen.

Dag 2. 12 timmar av 24 hell hours har gått. Inleder med ett träningspass som väl så här i efterhand får betraktas som dagens höjdpunkt. På väg hem, när jag är genomblöt och insmetad i svart gyttja som tränger in i varje por, börjar bilen krångla. Det är diverse varningslampor som blinkar och lite alarm som piper och varningsmeddelanden som flashas. Jag fattar bara hälften. Men jag fattar att det inte är bra.

Då gör jag det logiska (men likväl icke-konstruktiva) för varje kvinna med totalt ointresse för bilar: Jag ringer min far på mobilen och hoppas mirakulöst att han kan lösa problemen över telefon på 40 mils avstånd. Positivt här är att bilen faktiskt rullar ända till hemkommunen.

På vägen stannar jag för att lösa KAKELPROBLEMET. Kakelproblemet uppstod när jag beställde 2 ynka kvadrat kökskakel till sommarstugan för två månader sen. Då utlovades kaklet inom högst tre veckor. Överkomlig väntetid.

När sex  veckor gått hade butiken AQUA ROYAL I DANDERYD (hata hata!) inte ens hört av sig. Jag fick då ringa och tjata flera gånger tills de till sist upptäckte att de glömt att hämta kaklet sist de var i Italien.
Ny väntetid och inga ursäkter, inte ens ett ödmjukt tonfall trots att de uppenbarligen begått ett misstag.
"Vi åker bara till Itaaalieeeen en gång i månaden" försvarade de sig. OCH? DO I LOOK LIKE I GIVE A SHIT? Själv åker jag dit typ var tionde år men det betyder ändå att jag vill ha mitt jäkla kakel inom en rimlig tidsram. Typ i år.
Veckorna går. Inga livstecken från Aqua Royal.
Fick till sist ett telefonmedddelande om att kaklet kommit.
Över två månader har gått sen de lovade mig kaklet. Jag kommer för att hämta det och ska betala då de plötsligt informerar mig om att det tillkommer en fraktavgift på nästan 500 spänn. FRAKT? Ska jag lägga 500 spänn i frakt på något som är månader försenat? Och är det inte butikens problem att fixa frakten till en vara jag köper här i Sverige?
"Tyvärr det är från Itaaaaaalieeeen så det kostar så mycket i frakt alltså"
Jag blir helt galen. HELT GALEN.

Tyvärr biter det inte på den solbrända, glamourösa kvinnan med perfekta slingor och tunga smycken i kassan. Hon ser dyr ut, men försöker göra det på ett sånt där lite planerat nonchalant och charmigt sätt. När jag själv försöker mig på detsamma ser jag mest sjavig ut. Jag blir ännu argare.

"Du förstår det blir så häääär när man handlar med de här länderna, som itaaaaaalien" säger hon släpigt och inte alls ursäktande.
"Förstår du att vi hade hantverkare som väntade på det här kaklet i början på september? Förstår du att vi frågade extra om vi skulle få det i tid innan vi beställde eftersom det ska köras till vår stuga i norra Dalarna? Och förstår du att vi aldrig hört talas om en fraktavgift på 500 spänn på två ynkliga kvadrat kakel? exploderar jag.

"Det blir så hääär när man jobbar med Itaaaaaaalieeeeen " upprepar kvinnan oengagerat och jag får hejda mig från att slänga närmsta kakelplatta i huvudet på henne.
Mitt fortsatta tjafs leder ingen vart. Jag betalar (med guldkortet för att verka lite dyr och viktig jag med, där jag står i min noppriga reajacka från H&M och försöker behålla min pondus som arg, felaktigt behandlad kund).
Kassabimbon drar nästan 2000 spänn från mitt kort för dessa nu skamlöst dyra, skamlöst sena kakelplattor.

Vi går till lagret för att hämta dem. Hon hittar dem inte. Lite planlöst irrar hon runt i sin exklusiva märkestunika med armbanden dinglande, och rafsar bland kartongerna. Det är snuskigt och rörigt på lagret, vilket glädjer mig oerhört. Där föll lite av deras exklusiva image. Deras snordyra kakel för 6000 kvadraten förvaras i detta trashiga sunklager. Kassabimbon hittar dessutom inte ens min order.
"Harru tid att väääänta ett tag så ringer jag en kolleeeeeega?" undrar hon medans hon halvhjärtat lyfter på lite kartonger på hyllorna.
"Nej jag har inte tid att vänta. Jag måste till dagis" snäser jag och står med armarna i kors och glor uppfodrande på kassabimbon.

Helt otroligt. De har inte mitt kakel. Och vi upptäcker på beställningsordern att de dessutom har beställt det i fel färg. Ända från Itaaaaaaalieeeeen.
Det betyder att det tar nån månad tills jag möjligen kan få kaklet. Även om de redan dragit 2000 spänn från mitt konto. HATA AQUA ROYAL!

"Jag ska leta meeer så riiiiinger jag" säger Kassabimbon utan att göra några till synes större ansträngningar att hitta mina två kvadrat, två kvadrat som jag nu ångrar att jag någonsin beställt hos den här subban i den här vidriga affären.
Tomhänt åker jag hem. Tomhänt med tömt konto. Utan kakel. TOKFÖRBANNAD.
Önskar jag vore lite mer fransk. Eller kanske rent utav italieeeeeeeeensk. Då hade jag väl börjat välta hyllor där inne på kakellagret och krascha überteuer glasmosaik. Kanske rentutav skjuta någon i bästa maffiastil. Men jag är ju en mesig, trevlig lagom svensk så jag åker snällt därifrån med mitt kvitto som visar att jag blivit blåst på 2000 spänn. Och ringer mannen och mamma och snyftar lite för att det är så synd om mig.

Och värre ska det bli...snart följer 24 HELL HOURS part II – BILTRAUMAT.
Häng med.

Kommentarer
Postat av: Staffan

Sofia, det är ingen mardröm som du inte vaknut ur ännu eller sker det IRL? Kan det bli värre än när en expedit behandlar sina kunder som om du fick göra, tvecksamt. Vi väntar på spänning på fortsättningen



Hoppas att lördagen var bättre själv blev det träning 2 h med NMT



/S

2009-10-24 @ 17:20:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0