SOFIA STORIES

Tyvärr försvann ju inte siffror ur mitt liv bara för att jag så snart jag kunde valde bort matte på schemat. Tvärtom. För vi lever nämligen i ett kodernas samhälle. Det är login och sifferkoder man ska komma ihåg på precis allt från ens ytterdörr till ens resväska. Och detta får förstås fatala konsekvenser för en sifferloser comme Moi.

Det insåg jag vredan 1989 när jag pluggade på Highschool i USA. Jag hade under flygresans gång hunnit glömma koden till resväskan så min värdfamilj fick ta den till en låssmed för att bryta upp den. Sen lyckades jag på ett helt år aldrig lära mig den där luriga sifferkombinationen till skolskåpet, ni vet en sån där inbrottsäker variant typ 27 till höger, 83 till vänster, 4 till höger osv. Som tur var hade jag snyggingen Dean bredvid mig som varje rast under hela året fick låsa upp skåpet åt mig.

Dessvärre har jag ingen Dean här hemma. Ni fattar. Jag är helt körd. Jag klarar portkoden till jobbet, mitt och sambons mobilnummer, men där någonstans har jag maxat min sifferkapacitet. I övrigt minns jag inga telefonnummer alls.

Sen är det ju andra koder och login också. Med både bokstäver och siffror, vilket ju innebär triljoner nya kodmöjligheter och tyvärr inte kan påstås underlätta det hela.

Mejllogin och facebook-login klarar jag stundtals men inte alltid. Och log in på alla andra mystiska communities och gmail och allt vad det är minns jag överhuvudtaget inte. Cykellåset vågar jag inte låsa längre och över semestern i somras glömde jag samtliga koder till mina tre bankkort. Jag kunde heller inte betala räkningar eftersom jag inte mindes den personliga koden till min internetbank, jag mindes inte heller svaret på den där luriga kontrollfrågan banken ställer när man ringer.

Livet blir gärna komplicerat när man är en sifferloser.

Minns jag hur jag loggar in på bloggen - och nej det är ingen självklarhet - så får ni höra mera om exakt HUR KOMPLICERAT livet i kodsamhället kan te sig.

Ha det gott tills dess!