Simfiasko
Så fort jag såg Brunos kläder visste jag. Den vanliga, tynga militärbyxan i grovt tyg var utbytt mot en lättare variant. Collgetröjan avskalad. Det kunde bara innebära en enda sak: Domedagen, den dag jag fruktat sen jag först hittade till Nordic Military Trainings hemsida var här: Vi skulle bada. I en gyttjig sjö. Med typ 7 grader i vattnet. OCH JAG VILL INTE. Det spelar ingen roll att jag har guldmagistern och milmärket och ett förflutet som badvakt. JAG KAN INTE BADA KALLT. KAN. INTE.
Det lilla problemet löste sig emellertid snabbt. För med en uppvärmningsjogg i militärtempo blir man snabbt varm. Jakt-Jonas var i god form idag och hojtade vilt om taktfast stampande hit och dit. Det bjöds även på små härliga straff som armhävningar. Han jagade oss (Jakt-Jonas, hajar´ru nu ´rå) över stock och sten och skrek med jämna mellanrum sitt "SKYDD" (och nej, det har fortfarande inte nåt med preventivmedel att göra) för att vi handlöst skulle kasta oss ner på grus och lera.
Jag flåsade på. Men lätt var det inte. Min lår kändes som om de blivit överkörda av en Harley rakt över. Trots att jag i två dagar konstant upprepat mantrat:
Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.
Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.
Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.
Detta medan jag knappt klarat av att ta mig ur bilen, eller ens böja mig ner och knyta skorna. Men varken min träningsvärk, eller någon annans heller för den delen, intresserar Jakt-Jonas eller dagens andre plågoande; Maniske Magnus.
Nej Jakt-Jonas jagade på oss och Maniske Magnus beordrade triceps.dips i all oändlighet. Bad vi om 20 fick vi 70. Helt manisk räknade han sedan in dem, en efter en. Det var även något märkligt maniskt över hur han patrullerade vid sidan av oss och hetsade på.
Jag vågar påstå att Maniske Magnus inte verkar vara empatiskt lagd. Besviken över att alltför få (läs: ingen) lockats av möjligheten till ett riktigt magstarkt Magnus-pass under devisen "intensiv" körde han istället hårt med alla oss som valt varianten "nybörjare". Men han hymlade inte med att det störde honom något. Därför blev dagens outtalade mål att köra skiten ur oss allihopa i alla fall (men det är väl det vi betalar för, å andra sidan).
Hämnd, även kallat. Detta tog sig uttryck som att vi beordrades att bära runt på tunga bildäck i halva Liljansskogen, kuta med stockar på ryggen och till sist simma.
Och det var ju det jag var rädd för. Simmandet.
Värst av allt är att jag fegade ur. Fan. Det stör mig nåt oerhört. Och nu när jag outat det här kan man ju iskallt (yep!) räkna med att bada nästa gång oavsett om man har svinsjukan eller ej.
Men även utan bad var passet en plåga. Vad sägs om att kuta runt med ett gigantiskt bildäck (varför har ingen någonsin nämn hur jäkla tunga de är, de där däcken) eller att bära en hel fet stock. Visserligen är det den enda stock jag har fått på länge, men bättre stockar har man ju haft om man säger så.
Vi skulle även springa runt en hel sjö och jaga ledtrådar till värsta Fångarna-på-fortet-gåtan med roten ur 64 (redan där föll ju mattesnillet Zetterman bort).
Nåväl.
I survived! I will survive! I WILL SURVIVE!
Även om jag varit så trött efter passet att jag inte ens orkat blogga på en vecka.
Och även om det blir simning nästa gång...
Kommentarer
Trackback
