Nya friska (?) tag!
Det har varit en svart lång vinter fylld av beslutsångest, stress och sömnlöshet.
Nu börjar jag om. Ensam.
Eller ensam och ensam, jag har ju tre fantastiska barn halva tiden. Men själv i alla fall.
Det är tanken på barnen som är det svåraste mitt i allt detta kaos. Det svåraste blir ju just att inte få bädda ner dem varje kväll, vara där krama dem när de vaknar, finnas där för att blåsa när de skrubbat knät och trösta när de är ledsna. Att inte få höra deras sockerdricksskratt när man pussar dem på magen eller busar och att inte få ligga nära, nära och dra in deras doft - och tacka högre makter för att de finns- innan man somnar. All denna kärlek man vill ge!
Ändå tror jag att allt blir bättre nu (ja..min rygg inkluderad..) Det kan egentligen bara bli bättre. För vinterns stories har inte ens varit värdiga att skriva om. Så det har varit väldigt tyst här på bloggen.
Att sitta och deala om allt från köksstolar till dagar med barnen är en vidrig och ovärdig sysselsättning.
Att packa ner inte bara ett helt hus, utan ett helt liv, sak för sak, minne för minne, är fullständigt verklighetsfrämmande.
För att inte tala om att försöka föreställa sig, verkligen förstå, konsekvenserna av det beslut vi fattat. Konsekvenserna det får för de tre små människor vi älskar mest i hela världen. Konsekvenserna det får i vardagen, i stort och smått för oss alla. Ensam om att ta varje strid, steka varje pannkaka. Ensamma födelsedagar och jular. Skräckscenarion där de så småningom väljer att bara bo hos en av oss (företrädesvis den som har stort hus med egna rum till alla barn och jättestor studsmatta i trädgården)(alltså inte ghetto mama i lgh). Mycket ångest och mycket gråt.
Men nu börjar jag om. Nya överlevnadsstrategier behövs. Strategier för hur jag ska ta mig igenom såväl dagar själv med tre barn som ska lämnas och hämtas och skjutsas och uppfostras och matas och nattas – som hur tusan jag ska överleva dagar utan dem.
Och hur jag då ska hinna jobba ikapp, träna så jag blir en toksnygg och stark singelmama, tvätta, städa, handla, förbereda den fantastiska kvalitetsmat jag nu ämnar servera mina barn och träffa vännerna som håller mig över ytan och skriva klart de där böckerna jag vill skriva och lära mig att spela gitarr och och och...förmodligen måste jag väl även klämma in nån slags basic matlagningskurs om jag ska leva upp till min idealiserade och orealistiska idé om att jag nu ska bli bästa mamman även på matfronten.
Men allt är möjligt! Jag är på gång! Jag får min nya nyckel i morgon!
Things can only get better!
Sofia:
Du kommer att greja det, du orkar och kan mera än du tror.
Efteråt när allt har löst sig kommer du gå med rak rygg och en vara en stolt mamma. Inte många mammor som orkar och grejar du du gjorde under NMT tiden, tänk vad många som inte ens hade orkat gå upp den tiden på det träna stenhårt men du grejade det.
Du kan du orkar du vågar, allt löser sig ska du se.
Lycka till med det nya boendet
/Gax-Staffan
"Det är tanken på barnen som är det svåraste mitt i allt detta kaos.
Det svåraste blir ju just att inte få bädda ner dem varje kväll, vara där krama dem när de vaknar, finnas där för att blåsa när de skrubbat knät och trösta när de är ledsna. Att inte få höra deras sockerdricksskratt när man pussar dem på magen eller busar och att inte få ligga nära, nära och dra in deras doft - och tacka högre makter för att de finns- innan man somnar. All denna kärlek man vill ge!"
I understand your feeling so well because I have been separated from my son Jonatan Jonasson Tjoa since October 31, 2009. He is not allowed by his father OTW Hundraåringen Jonas Jonasson to meet his Chinese-Indonesian family and his ailing grandmother who is now in a very weak condition and on a liquid diet only. It is his Chinese-Indonesian grandmother's deepest wish to meet her only grandchild for once before she dies.
I hope you can be strong in this difficult situation.
