SOFIA STORIES

OLD MAMA STORY, 2007.  Jag stod vid kylskåpet och då kom den som en blixt från klar himmel. Min superbriljanta idé till en krönika. Den var så jädrans fyndig och rolig att jag faktiskt tyckte att den överträffade min annars ganska ok idé om att bre en massa bregott på ytterligare en hög med smörgåsrån. Toppa med prästost.

Inspirerad släppte jag allt och sprang in till datorn (varför ligger den alltid och dammar i gästrummet, är inte hela vitsen med att ha en bärbar att man ska HA MED SIG DATORN där man är, för att liksom kunna skriva direkt när idéerna flödar?)

Hur som helst, här är jag - bänkad vid datorn - och iden är som bortblåst. Förmodligen är min enda chans att få tillbaka den att återgå till köket och smörgåsrånen.

Så här är det hela tiden.

Jag kan inte behålla en enda tanke i huvudet, än mindre föra en normal konversation. Jag tappar tråden, svamlar och stammar och slutar någon helt annan stans än jag tänkt mig.

Jag har stagnerat. Regredierat. Jag som ansåg mig vara socialt kompetent, rent utav charmig och rolig. Jag som kunde lysa upp en middag med fyndiga anekdoter kan numer inte ens klara av att avsluta något jag börjar berätta utan att komma in på nåt sidospår och sen komma av mig helt.

Det är socialt hämmande, det är var det är. Det får mig att önska att jag hade en flink textredigerare som kunde redigera allt som liksom bara kastar sig ut ur min mun, aningen för oövertänkt.
Huruvida detta är ett ålderstecken tål att penetreras över ett par glas gott rött. Jag har upplevt detta tidigare. Mycket tidigare. Då kunde jag åtminstone skylla på någon form av amningsdimma. Så här lät det då, typ 2004:

Jag är tom i huvudet. Eller om det kallas hål i huvudet. Det beror kanske på vem jag pratar med. Dessvärre kan jag av naturliga skäl endast umgås med likasinnade, ammande flummisar. Så där sitter vi och tar plats (på tok för mycket plats) på stans caféer. Vi blockerar ingången med våra vagnar och dricker latte (obs! Svag) som galningar, medan vi förtvivlat försöker föra samtalen framåt med skiftande framgång. Det är lite afasi över det hela. Oftast snackar vi bara runt i cirklar. Vi börjar och slutar på ungefär samma punkt. Det var väl nåt om treårstrots och konstig bebisbajs, eller?

Alla tappar tråden lika ofta. Som tur är gör det inget, för ingen annan märker nåt. Alla är så upptagna av att

1. amma för hundraelfte gången den här lunchen

2. byta bajsblöja på soffan utan att cafépersonalen märker nåt

3. försöka peta i sig lite macka-med-kletig-fettröra medan man samtidigt håller en överaktiv bebis och sju leksaker i famnen

4. försöka komma ihåg vad de själva ville säga.

När man träffar vanliga människor blir det extra tydligt hur amningsdimmig man är. Jag märker att jag framstår som en konstig kuf när de stirrar så där skumt, och liksom väntar på att jag ska säga något smart och roligt, eller åtminstone avsluta meningen jag påbörjat. Men jag har ingen aning alls om vad jag ens pratade om, och bara ler dumt och försöker göra en avledande manöver, typ: "OJ nu kräktes visst lille skruttisen här igen, hoppla hoppla, bäst att jag går och byter tröja på honom, jamen treeeevligt att seees i alla fall!"

Fast det var det ju inte. Inte för någon av oss.

Sen går de tillbaka till kontoret och ger varann menande blickar typ "Hon har helt tappat greppet". I allra värsta fall var de dessutom gamla kollegor, och då vill man ju åtminstone göra ett lite halv-smart intryck och gärna lägga in nåt ambitiöst om hur man längtar efter att få hugga i på jobbet igen (vilket jobb?? Minns knappt vad det var jag sysslade med innan jag började jobba heltid som mjölkkossa).

Och så får jag värsta ångesten och måste sitta uppe halva natten och försöka skriva ett någorlunda intelligent mejl till jobbet där jag tydliggör att jag verkligen längtar efter att komma tillbaka.

Ibland får man ljuga lite..Särskilt när man är helt förvirrad av amning och sömnbrist. Då är det helt ok.