Att lägga en Kabel (eller ligga med Kabel)
OLD STORY. Jag vet. Det är stekhet sommar och vinterns skidåkning är långt borta. Ändå har jag inte riktigt lyckats släppa detta.
Pavel. Han heter Pavel. Fast barnen tror att han heter Kabel.
Och bajskorv är just vad jag kallar honom i smyg, barnens unga brunbrända skidlärare. Han är en sån där typiskt kaxig typ som tror han är snyggare än han egentligen är. Fast mest störande är förstås att han borde engagera sig något mer i mina söners carvingsvängar med tanke på vad kalaset kostar. Till priset av ett barnbidrag - vardera - får barnen lära sig "Glasstruten". Glasstruten!
Ett helt barnbidrag för en timme med Kabel. Jag skulle själv inte ha nåt emot en timme med Kabel. Fast gärna utan att träna på just Glasstruten.
Kanske är det det som irriterar mig mest. Att jag fortfarande, som trebarnsmor på väg mot 40-årskrisen med raska carvingsvängar, söker bekräftelse. Och detta hos något så patetiskt som en 15 år yngre skidlärare som just fått pubeshår (tror jag, om detta vet jag dock inget) och som ger mig en föraktfull blick där jag står, i min 15 år gamla orange-lila skidutstyrsel, och håller förhör om mina söners framsteg i pisten. Är det nåt vi kanske kan träna extra på?
Hysteriska, prestationsstressade och 40-årskrisiga morsor i pinsamma utstyrslar från tidigt 90-tal har Kabel inte mycket till övers för, det märks tydligt.
Coola Kabel skulle bara veta att jag själv gjorde grymma slalomsvängar (på dalskidan, på den tid det begav sig) i svarta pister redan innan han kunde gå.
Jag brukade faktiskt själv vara en sån där cool skibum som Kabel tror sig vara, en som liksom hörde hemma på skidor. Som blev erbjuden jobb som skidlärare i Alperna (Ha! Jämför fucking Grönklitts tre pister med Alperna Kabel!). Jag var en sån som brunbrända skidlärare gärna tog med på After Ski och turistfria fester (tänk Dirty Dancings personalpartaj) och utmanade på Jägermeister-race och dansade på borden med (eller låg med under borden)(eller var det bara i min fantasi?).
Jäkla bajskorv. Han kunde i alla fall låtsas vara intresserad av vårt samtal. För att framstå som en seriös skidinstruktör, som är intresserad av sina skidelevers framsteg.
Eller han kunde åtminstone le när mina bedårande söner kommer springande mot honom - så gott det nu går i blytunga otympliga pjäxor (en har för stora, en har för små) - och gastar "Kabel! Kabel" med beundran i rösten.
Barnen har uppenbarligen aldrig bekantat sig med uttrycket "att lägga en kabel".
Själv är jag mer intresserad av att bekanta mig med uttrycket " att ligga med Kabel". Inte för att jag egentligen går igång på pubeskillar med attitydproblem (längre), utan mitt intresse ligger mer på ett platoniskt plan. Eller på ett sånt där sjukt pervosätt.
Man undrar ju. Liksom. Om han skulle carva loss helt mellan lakanen och tjuta sitt "HÄR KOMMER GLASSTRUTEN!". Man undrar lite på samma sätt som man undrar om Silvia kallar Kungen för "Kungen" även in bed. Eller bara Mein Prinskorven.
Dessvärre får vi aldrig reda på sanningen om Kabels förmågor utanför pisten. Vi har nämligen inte råd att lägga ett endaste barnbidrag till på att de ska finslipa glasstruten.
Och jag kan banne mig lära dem att åka skidor precis lika bra helt själv. Nästa säsong ska ni få se!
Följ efter mamma nu, ja det är hon i den där galna orangelila outfiten från förra årtusendet.
- Tyngd på dalskidan nu killar, så kör vi så det ryker!
