SOFIA STORIES

Sonen är "sjuk".
Eller åtminstone diagnostiserade dagispersonalen honom som sjuk. Det gör de typ varannan vecka.
Han uppvisar sällan ett endaste symptom när han väl nått hemmet.
Och jag står bara inte ut hemma så vi har rymt till ett fik. Fast fikabesöket är vår "hemlis" förklarar jag med betoning på varje ord. Annars blir storebrorsan yxtokig. Allt är ju redan "superorättvist" i hans värld och informationen att lillebror fått gå på fik med mamma skulle bli mer än han kan processa i nuläget. Alltså är det vår "hemlis". Det är bara jag och Alfred i hela världen som ska få veta något alls om pannkakor med grädde och enorma kanelbullar till efterrätt.

"Men mamma, jag är inte så bra på hemlisar", säger sonen tungt och bekymrat, med sin lilla varma (lätt kladdiga) hand instucken i min.
"Men hur menar du då älskling?" undrar jag med min mildaste mammaröst. Ska medges att jag ääälskar när jag får vara så där moderlig och lyssnande och pedagogisk. Mitt moderliga tålamod kaaaan bero på att vi ska lyxluncha ute då jag håller på att gå helt bananas där jag hasar runt och vabbar (snarare SVABBAR) i huset.
"Jag blir så himla sugen på att berätta dem" avslöjar sonen.
"Shit!" tänker jag. Det har gått i arv. I rakt nedåtstigande led. Inte bara min egen, utan nu även mina avkommors generation har drabbats. Vi är alla URDÅLIGA på att hålla hemlisar.

För det är ju just så som fyreårige Alfred så fint verbaliserat: Man blir ju så himla sugen på att berätta!
Och är det inte det hemlisar är till för - egentligen? Att berättas? För vad ska man annars ha dem till? Hur kul är det att bara gå runt och trycka med sin hemliga hemlis och aldrig få säga nåt till någon?
"Vet du vad Alfred" säger jag förtroligt. "Du får berätta vår hemlis för precis vem du vill när du vill!"
Sonen lyser upp, avservärt lättad.
 "SÅNA HEMLISAR gillar jag" säger han nöjt.
Jag håller med.