"Chaneltippar"

(eller min omoderna tillvaro)

OLD STORY 2007. Det var idag på lunchen som jag såg skylten. Den påminde snarare om kvällstidningarnas löpsedlar än en lockande reklamskylt. Med stora versaler mot skrikig bakgrundsfärg basunerades det ut  att allas vår väntan nu är över:

"NAGELTIPPAR MED CHANELMÖNSTER ÄR ÄNTLIGEN HÄR!"

.

Herregud. Jag är så himla ute. Jag visste inte ens att vi VÄNTADE på just NAGELTIPPAR MED CHANELMÖNSTER. Jag känner mig inte ens riktigt säker på vad Chanelmönster egentligen är, det enda jag vet är att

•1.         det inte är detsamma som de där bajsbruna franska väskorna som alla utom jag (och några medsystrar som även de delvis lever på föräldrapenning) tycks villiga att betala hutlösa överpriser för.

•2.         Jag inte skulle ha råd med något som inkluderade ordet "Chanel" ens om jag instinktivt kände att jag inte kunde leva utan objektet i fråga.


Fan vad jag är ute. Men det är väl ofrånkomligt när man hasar runt höggravid i "bekväma" skor för att undvika värsta foglossningen, iklädd diverse tältliknande plagg. Jag har gett upp. Trots alla ansträngningar påminner jag ändå mest om Barbapappa i profil. Under mina bättre stunder kan man dra tydliga paralleller till Muminmamman.

Notera att varken Barbapappa eller Muminmamman är kända för sin fylliga bysts skull.

Det är inte heller jag. Det är faktiskt en mycket irriterande faktor.

Ok att man fläskar på sig uppåt en tjugo kilo, att man får megamage och väl tilltagna megalår. Men fick man bara megabyst också på köpet, så skulle ju det hela vara överkomligt. Mer proportionerligt. Då hade man ju nåt nytt att framhäva, nu när midjan är ett minne blott och benen mest liknar svullna telemaster (iklädda foträta skor).

Då kunde man åtminstone stoltsera med sina nyvunna boobisar och dra blickarna uppåt, bort från det gigantiska problemområdet (dvs allt nedanbför bysten, ända ner till de fula skorna).

Men nejdå. Två graviditeter och bysten har snarare minskat i omfång. Det är verkligen så orättvist att man bara blir trött.


Man blir trött på allt när man väntar barn. Först hormontrött. Sen trött på att vara tjock och otymplig. Sen bara aptrött på det mesta.

Gravidkläder i synnerhet. Man har ju typ bara en byxa till slut som man kan pressa ner sig i och det ger ju ingen större möjlighet till variation. Alla glammiga mamma-magasin skriver förstås om det fantastiska modeutbud som idag står till de gravidas tjänst. Men jag har faktiskt ingen som helst lust att pynta närmare tusen spänn bara för en oformlig gravidtop. Som jag har i kanske tolv veckor. Det är liksom ingen idé.

Så medan vågen alltjämt fortsätter att visa högre siffror till synes helt utan intention att lugna sig, fortsätter man att vagga fram i den nopriga gamla brallan, med en uttänjd tältliknande top och dubbelhaka. Och försöker känna sig sådär härligt kvinnlig och vacker som vissa påstår sig bli. Och NJUTA av sin graviditet som tidningarna uppmanar en att göra.


Det kanske är Chanel nageltippar som saknas i min tillvaro för att jag riktigt ska kunna njuta. Jag skulle säkert känna mig sådär härligt kvinnlig och strålande bara jag hade åtminstone tjusiga tippar på ena handen.

För jag fattar faktiskt inte hur man skulle fixa barn, hushåll och tangentbordsskrivande  om man hade löstippar på alla fingrar. Hur skulle det då gå att diska, torka rumpor och plantera lavendelplantorna jag reafyndande på Coop, som står och dör på altanen?

Och matchar Chaneltippar över huvud taget med min stil?

Fast stil. Vad menar jag nu egentligen. Problemet är ju att jag i nuläget inte har någon stil alls. Chaneltippar är det enda rätta! Tänk att vara FÖRST med Chanelnageltippar!

Om jag bara visste hur de såg ut?

Får skylla min oförsvarliga okunskap gällande Chanels nageltippar på den pågående graviditeten. Eller den förra. Eller den kommande. Som gravid tappar man faktiskt modekonceptet något.


Det är inte det enda man tappar. Man tappar tråden också. Oavbrutet. Och nycklarna. Och kontokortet. Och mobilen. Det är som någon slags avart till afasi drabbar en. Jag kan knappt tala sammanhängande ens. Detta har jag tidigare skyllt på klyschartade ursäkter som "amningsdimma" (tack vare barn tätt så höll ju den i nästan två år i sträck!) och sömnbrist. Men nu har förvirringen infunnit sig redan under ett tidigt stadium av graviditeten.

Eller om det kanske rent utav var ännu tidigare.

Typ när jag fick för mig att rycka ut spiralen.

För då kan jag ju verkligen inte ha varit vid mina sinnens fulla bruk??


Löfte inför morgondagen: Att gå tillbaka till nagelplacet och ställa pinsamma frågor om Chaneltipparna.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Äntligen någon som talar sanning! Jag visste väl att det inte var fluffrosa, mjukt och underbart hela tiden!

2009-03-24 @ 16:49:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0