SOFIA STORIES

OLD STORY 2006. En egen helg. Den första på tre år. Visserligen mina bästa tre år i hela livet, men ändå. Lite egentid skadar inte. Det är ofattbart hur snabbt man kopplar bort allt det där som är ens vardag. Bajsblöjor, leksaksplock, gos och mutor och arga förmaningar och bränd falukorv och matrester på köksgolvet. Hela det slitsamma men ändå fullständigt underbara livet man lever till vardags.

Så lätt man blir bara Sofia igen. Inte mamma Sofia. Bara Sofia.

Den jag var innan. Eller den jag tror att jag var innan (vem fan var jag då?? Nån som minns? Och vill jag över huvudtaget vara den typen igen?).

Tänk att bara sova länge, utan att någon redan vid tresnåret på natten kryper över en och snor åt sig plats genom att åla runt och sparka åt olika håll. Tänk att inte bli tvingad att hasa sig upp redan klockan fem för att sätta på Pippi-filmen (eftersom Barnkanalens programchefer tydligen inte har barn som vaknar förän åtta, lyllosar).

Tänk att äta frukost själv, utan att bre tusen smörgåsar som man vet bara kommer sluta upp-och-ner-vända på köksgolvet där de blir kvar tills messmöret torkar fast. Gå ut på stan, utan att jaga runt totalsvettig i jakten på de försvunna vantarna, mutrussin, den borttappade snuttefilten, Utan att komma ihåg att packa extrakalsonger, blöjor, våtservetter, vattenflaska, termos med vällingvatten, vällingflaskor, bok, leksak, banan, extrafilt...

Bara ta sin snyggaste axelväska  och läppglanset och gå. Och kunna gå in även i de små häftiga butikerna som har för smal dörr för dubbelbarnvagnen. Och kunna tokhandla i fred.

Så kom då den efterlängtade barnfria helgen. Och Mama Sofia på grönbete gick helt överstyr. Handlade tre par stövlar på en timme, vilket jag gjorde misstaget att euforiskt återberätta för min man, som bara stönade och sa, pengarna, tänk på pengarna.

Då sa jag kaxigt (jo man blir kaxig när man varit helt själv i tolv timmar, och lyxat med ett glas vin till långlunchen) att jag egentligen tänkt köpa fyra par stövlar, att jag BEHÖVDE fyra par stövlar. Att VARJE KVINNA behöver fyra par stövlar i sin garderob, minimum. Ett par höga svarta till kjol, ett par casual cowboy som är snygga till jeans och cool top, ett par bruna för brunt är "the new black" och dessutom var de i mocka. Sen behöver jag egentligen även ett par svarta man kan ha till kjol utan klack, som man kan gå i hela dagen och även till parken och så, men de måste tyvärr prioriteras bort för nu när jag har ett par bruna stövlar behöver jag givetvis en komplett brun garderob också. Jag har nämligen inte ett endaste brunt plagg.

För nu är jag trött på att vara en mysmorsa i fläckig velourbyxa från Lidl (tysk småsnuskig lågpriskedja som bara de som lever på pension eller föräldrapenning handlar i). Jag är trött på att alltid ha utvuxna slingor och degig mage och bekväma skor som klarar av timmar i sandlådans geggamoja.

Nu vill jag bli en mer Glamourös Kvinna.  

Trend. Lyx. Flärd.

Smaka på dem. De är Nya Ledord i mitt liv.

Champagnen ska flöda. Jag ska alltid vara välsminkad och ha välvårdade naglar. Jag ska vara en sån där mamma som folk ser och tänker "gud huuuuur kan hon se så fräsch ut när hon har småbarn?". 

Ett föredöme, nej, hellre en inspiration. Som modell-Emma och solbrända Kristin Kaspersen och välmejkade Janouch som, åtminstone om man får tro hennes spalter, till och med har ett bra sexliv fast hon har fem barn.

Bara att överhuvudtaget "ha ett sexliv" räknas som en stark bedrift i mina ögon. Hur orkar hon?

Åter till min shopping. När jag handlat tredje paret säger min i vanliga fall shoppinggalna väninna i en ganska bestämd ton att "det kanske räcker nu".

Jag misstänker att hon säger det mest för att hon nu tvingas bära två av mina otympliga kassar och hon har alltid hatat fysiska ansträngningar av alla slag.

Hon säger också att hon tycker att jag genast ska gå till en provhytt och byta skor och ta på ett par nya stövlar. Hon säger det med en snäll röst. Samtidigt tipsar hon om att jag kanske kunde "glömma" mina gamla stövlar i provhytten.

Det säger hon i lite mindre snäll röst. Lite mer som en order faktiskt.

Jag tänker att hon faktiskt har varit schysst som inte sagt något om hur otroligt fula mina slitna, fyra år gamla "gravid-promenad-stövlar" är förrän jag hade ett alternativ att tillgå. Men nu när det väl är sagt är hon oresonlig. Stövlarna ska bort. Så är det bara.

Jamen de är så bra i pulkabacken, försöker jag.

Jag trodde det var där du skulle ha dina casual cowboy, säger hon då.

Jag tänker att hon aldrig har åkt pulka. INGA anständiga pulkaföräldrar skulle komma dit i ett par casual cowboy.

Åter till min shopping. Har ni den blekaste aning hur skönt det är att prova kläder när man inte har en ettåring med sig i provhytten och en nyfödd skrikandes i vagnen utanför. Har ni en blekaste aning om hur snabbt en ettåring kan åla under provhyttsväggen och in i provhytten bredvid, eller hur irriterade de halvnakna medsystrar som våldgästas i provhytten bredvid kan bli?

Allt det är gömt nu. Det är inte klokt hur snabbt jag förtränger det faktum att jag inte alls är den där fria singel-shoppingtjejen som lite avslappnat går på stan (i sina finaste finkläder, fast det ska se ut som om det bara är hennes allra vanligaste vardagskläder, typ de hääääär gamla trasorna). Fast jag upptäcker att jag på ren rutin greppar efter varje barnvagn jag passerar (det är ett under att jag inte fått med sig någon annans bebis än). Jag stapplar självsäkert på i mina höga klackar, och hoppas att det inte märks att det var tre år sedan jag gick i höga klackar på stan sist.

Jag glömmer att jag är en morsa på permis, att mina timmar i frihet är räknade, så går jag upp i rollen som en härligt frigjord kul och snygg shoppingtjej som gärna tar ett glas vin till lunchen och alltid äter långa bruncher på trendiga ställen i Köpenhamn. Som gärna kollar lite extra på den snygga servitören och undrar om han den trevlige i inredningsaffären  tittar lite extra länge på mig av

1. medlidande?

2. intresse?

Bestämmer mig för det senare. Jag börjar verkligen gilla min nya barnfria tillvaro.

Men det tar bara ett telefonsamtal så rämnar hela den nya välputsade fasaden utan kräkfläckar på axeln och bananmosiga jeans.

En späd barnröst i mobilen som säger "Var är du mamma? Du trillar väl inte av tåget?"

Direkt kommer tårarna och mamman snyftar "Heeeej älskling och nej det är INGEN FARA mamma ramlar inte av tåget och vad gör ni älskling, har ni fått mat?" (varpå hon hör Mannen protestera surt i bakgrunden, eftersom jag alltid på ren rutin ställer denna uridiotiska fråga "Har ni fått mat" precis som om Mannen, tillika Fadern, skulle låta barnen svälta i tre dagar).

"Åker du tåg mamma?" frågar barnrösten och mamman ljuger utan att blinka och säger " ja jag åker tåg och jag kommer snart hem till dig igen för jag längtar så efter dig, du kommer väl och hämtar mamma vid tåget?" varpå Mannen tar över telefonluren och väser "UTPRESSNING" och "MANIPULATION" och liknande saker innan det hörs skrik om vem som ska få leka med den gröna traktorn i bakgrunden och samtalet får ett abrupt slut.

Och plötsligt längtar den nya piffiga mamma inte alls efter sin planerade utekväll med tjejerna på lyxig restaurang och baren med läckra Sex-and-the-city-cocktails.

Plötsligt vill hon bara hem till knubbiga barnarmar som kramas och blöta pussar och blöjbyten med puss på magen.

Plötsligt finns det ingen plats i världen hon hellre skulle åka till än hem till det gamla dammiga kedjehuset med de två galna barnen hon flytt från för mindre än 48 timmar sen.

Borta bra - men barn är bäst!