SOFIA STORIES

OLD STORY, 2006. (dvs innan mina djupa insikter om att börja träna=börja ligga, se "10 anledningar att börja träna")
Det är dags. Jag ska bli en tränad kvinna. Vältränad. Muskulös. Fit - och så där galet pigg. Fast egentligen är mitt enda mål att bli smal, men det låter liksom bättre att säga att man är ute efter hälsoeffekten. Så att man inte låter så jäkla ytlig. Nu när jag har ett vuxenliv och jobbar igen (efter åratal av mammaledighet) måste jag ju komma i form.

Nu är det slut med tröstsnaskandet framför TV:n. Slut med tröstätandet när jag bråkat med barnen.Slut med slappislivet och onda axlar.

Jag ska bli SATS nya Aerobic Queen.

Fast jag måste förstås ta det stegvis. Jag behöver liksom skolas in på gymmet. Efter typ tre år utan minsta situp (eller ens knipning..) är man ju som ett barn på nytt. Det krävs definitivt en inskolningsfas, så jag börjar lagom försiktigt.

Kanske lite väl försiktigt. Resultatet låter nämligen vänta på sig.

Efter sex månader och bara två besök på gymmet (som kostar halva barnbidraget varje månad) inser jag att jag kanske måste trappa upp tempot på min stegvisa gyminskolning något och sikta på ett besök i månaden i alla fall. Ett dyrt sådant.

Jag inleder upptrappningen av min träning med att ta med väskan med träningskläder till jobbet. Det känns bra. Sportigt och bra.

Tyvärr hade jag ju ingen sportig väska, det flick bli den trasiga dataryggsäcken. Jäkla R som inte sagt nåt om att han pajat axelbandens spännen så den hänger som en nerhasad puckel på ringaren i Notre Dame. Jag ser för övrigt tydliga paralleller mellan min hållning och ringaren i Notre Dames nu, efter flera års slapphet.

Tyvärr hittar jag inte mina snygga gymbyxor. Får ta den där mystiska plyschbyxan jag köpte på Lidl när de hade rea, den som krympt och blivit lite för kort, men det går säkert att hasa ner dem så där snyggt så att den brunbrända magen syns lite (måste bara sola först).

Tyska plyschbyxan borde funka. Vem tittar förresten på andras byxor på gymmet?

(Jag hoppas innerligt att jag själv -som studerar varenda arschle ingående med förhoppningen att det ska vara större och hängigare än mitt eget- utgör undantaget. ALLA kan väl inte vara smygfluktisar?)

Nåväl. Ner med träningsbehån (den enda, den jag köpte på en gatumarknad när jag bodde i New York för, låt se nu, herregud är det verkligen tio år sen? Hur som helst, den har sån där käck skumgummistoppning så man känner sig skitbystig. Och när man står i det där obarmhärtiga ljusrörsskenet framför de feta speglarna (som verkar vara såna där Lustiga-Huset speglar som gör en mystiskt bred på fel ställe), då behöver man all uppmuntran man kan få).

Jag tar även med workout-toppen som tyvärr blev missfärgad redan första tvätten. Krympt verkar den också ha gjort för jag kan knappt andas i den. Men den är i alla fall kort och ger en sån där moderiktig glipa mellan byxlinning och top, där magen tittar ut.

När jag står där inser jag med fasa att det där med ett tittuthål för magen inte direkt är ett drömläge när man vinterblek ska börja träna en mage som efter två graviditeter inte gjort en situp. Den liknar mest en jäst vetedeg. Överjäst.

Men jag har i alla fall en gammal SATS-handduk som jag tvingades att köpa svindyrt när jag glömt handduken en gång för en massa år sen. Den är visserligen bara stor som ett frimärke men det känns ändå liksom trendligt rätt att ha den, det ger liksom intryck av att jag är en sån där som tränar ofta och hårt. Så hårt att man stup i kvarten måste torka av maskinerna med nämnda SATS-handduk. Som en Träningsnarkoman.

Och det är ju precis en sån jag ska bli nu.

Bara jag kommer igång.

Jag brukar med illa dold belåtenhet prata om den tid då jag var just det. Träningsnarkoman, med vissa ätstörningar bör tillläggas, men det hade ju alla på den tiden. Det ansågs i det närmsta onormalt att

1. äta upp maten och

2. dessutom behålla den i magen.

Istället övertygade vi varandra om att vi minsann älskade att dricka ett glas vatten och äta en äppelbit och en tesked keso till frukost. Jajamensan. Varma scones med marmeland? Nej tack. Jag är så mätt efter äppelbiten så!

Det var länge sen, i morse åt jag en tallrik gröt plus ett halvt toastpaket och laddade sen med lite frukt under förmiddagen för att orka med det stundande kraftprovet: SATS lunchpass.

Det var bara det att just när jag skulle gå kom min kollega och frågade om jag inte ville hänga på på lunch. Och det ville jag ju. Jag menar man vill ju inte framstå som värsta asociala kufen som bara prioriterar sin träning jämt. Efter två års mammaledighet måste jag ju lägga krut på att bonda med mina nya kollegor. Jag tackar ja till lunchen.
Ibland måste man göra uppoffringar för andra.

Dag två. Träningsväskan står som en trofé vid mitt skrivbord på kontoret och alla ställer intresserade frågor om huruvida jag kör bodypump, step eller core.

Jag är lite osäker på vad de menar men säger att jag tycker det är roligast med aerobics, jag "gillar utmaningen med koreografin" hävdar jag självsäkert och ber till gud att ingen av dem tränar på samma gym vid samma tidpunkt som mitt första aerobicspass.

När nu det ska bli.

Jag ägnar arbetsdag två åt att trycka ut gymmets samtliga tärningsscheman, på alla olika faciliteter (även i Kista och Upplandsväsby, förorter som jag aldrig ens satt fot i) som jag sedan kopierar och tejpar upp vid min plats. Bara för att komma igång liksom. Få lite struktur.

Jag är garderad. Jag har femton aerobicspass att välja på, på fem olika gym nära jobbet. Varje dag.

Alla som kommer förbi ser hur aktiv jag är med min träning.

Respekt.

Jag känner mig genast som en mycket intressantare person och firar genom att gå ut och köpa semlor till mina kollegor. Tyvärr hann jag inte med något pass den här dagen heller.

Dag tre. Herregud. Mitt nya träningsliv tar verkligen mycket tid. Jag har inte hunnit jobba på hela veckan. Måste ägna mig åt att jobba i kapp dag tre. Hinner tyvärr inte träna då heller.

Dag fyra. Har glömt bort att jag har träningsväskan under skrivbordet trots att den är så stor att jag måste sitta i en ganska konstig och säkerligen icke ergonomisk benvinkel för att få plats framför datorn.

Sen går hela veckan på nåt mystiskt vis. Och sen fyra veckor till.

Ingen frågar längre om min träning.

De tror säkert att jag är på banan nu. För säkerhetsskull brukar jag ta långlunch och springa lite i affärer så att jag ser lite lagom rödmosig och svettig ut när jag kommer tillbaka till kontoret.

Min ångest växer ikapp med min fetma. Bikinisäsongen närmar sig med stormsteg och jag är fortfarande en dallrande degversion av mig själv. En version man helst vill deleta direkt.

Jag tänker oavbrutet på hur mycket pengar jag betalar till gymmet. UTAN ATT GÅ DIT. Det är såna som mig de lever på, de satans blodsugarna. De borde jaga mig på alla telefoner, skicka hotmejl, eller kanske låta nån av deras muskulösa personliga tränare komma upp till kontoret och släpa mig till gympasset.

Med tanke på vad jag betalar dem är det faktiskt det minsta man kan begära. Att de avsätter ett par timmar dagligen på att få mig till gymmet. Den servicen borde ju ingå i själva medlemskapet.

Det ska den minsann göra när jag startar mitt eget gym i framtiden, då när jag blivit så besatt av träning att den helt har tagit över mitt liv och jag inser att jag inte kan leva om jag inte får spendera all min vakna tid på gymmet, där jag måste installera ett barnrum så att jag hinner träffa mina barn också. Jag tänker mig i övrigt ett stilrent lyxgym med massa dyra krämer och parfymer man får låna helt gratis i omklädningsrymmet och gigantiska korgar med färskfrukt överallt och gratis soldusch och en live-dj i gymdelen. Och tröstchoklad vid utgången.

Släng dig i väggen Daniel Westling! Stureplansfolket kommer att köa för att få medlemsskap i mitt lyxgym. Går runt en stund och känner mig skitsmart och entreprenöraktig, ja nästan rik.

Ända tills jag räknar lite på vad jag hittills lagt ut på SATS.

HERREGUD varför gick jag inte och gjorde en fettsugning direkt? Det hade ju gått så mycket snabbare? Och till ungefär samma pris!

Nu måste jag bara ta mig samman.

Ett år har gått. Idag ska det ske. Body pump heter passet. Det låter bra. Jag behöver sannerligen pumpa upp både det ena och det andra som sladdrar och hänger.

Jag sätter mobilalarmet på ringning för att inte glömma tiden, för att inte kunna smita undan.

Det ringer vilt vid elvatiden och irriterar hela kontoret. Jag berättar med något för hög röst att jag minsann ska och köra ett pump-pass. Ingen verkar särskilt impad. Motvilligt hasar jag mig iväg, lite för långsamt i förhoppningen att jag inte kommer att hinna. Tar hissen ner för att spara kraft på väg dit.

Det är skitkallt ute och jag fattar inte ens hur jag ska orka ta mig till själva gymmet.

Jag går i snigelfart över Hötorget, med små små steg. Om man är sen får man säkert inte komma in.

Det vore ju hemskt synd. Då kunde jag ta en latte och tonfiskchiabatta och sen kolla lite på H&M istället.

Tyvärr hinner jag. Jag tar god tid på mig i omklädningsrummet. Dels för att jag inte har för avsikt att blotta alla mina defekter inför stans mest slimmade och brunbrända brudar. Dels för att jag känner mig så bortkommen där jag försöker åla mig i min alldeles för trånga träningstopp och den mystiska tyska plyschbyxan.

Direkt när jag kommer in i salen känner jag vilket enormt misstag det hela är. Alla andra har redan monterat upp värsta privata anläggningarna med stepbrädor och vikter av alla de sorter. Nu glor 80 pers asirriterat på mig där jag försenat seglar in med Lidl-byxan fladdrande kring vaderna (det där med att dra ner den och visa magen kändes inte helt rätt så där vid närmare eftertanke).

Jag försöker se helt cool ut och sneglar vilt på de andra för att se vad jag behöver för utrustning. Tränger mig in i ett av de bakre hörnen mellan två sura biffiga typer (det verkar som om alla redan toktränat i åratal för de är imponerande upppumpade allihopa redan så här innan passet.

Så diskret som möjligt försöker jag ila som en liten iller hit och dit för att hämta alla vikter (de lättaste jag kan hitta) utan att störa alla andra som nu har börjat med någon slags hysterisk form av uppvärmning. Jag koncentrerar mig på hur man får på vikterna på stången (som i sig är så tung att den skulle räcka gott och väl för mig) och försöker förhala tiden för uppvärmningen verkar asjobbig och instruktören tycks gå på speed eller liknande uppåttjack där hon hoppar runt med headset och coola träningskläder på scenen. Hennes kläder kommer inte från Lidl.

Till sist måste jag ändå börja träna. Jag kan ju liksom inte stå hur länge som helst och  bara montera grejerna.

Följande 38 minuter blir de tuffaste hittills i mitt liv. Jag räds inte paralellen till en förlossning, nackdelen här är bara att det inte bjuds på lustgas. Givetvis styrs jag ändå av mitt inre duktig-flicka-komplex och tar i så jag nästan svimmar under övningarna.

Veckorna (ja, veckor!) som följer är inte roliga. Jag kan i det närmsta inte gå. Jag kan inte heller sitta. Och jag kan inte ta mig ur sängen utan hjälp. Faktum är att jag inte ens kan höja armarna och shampoonera håret på över vecka.

Och givetvis är ännu ett pass inte att tänka på. Jag är ju i ett sjukdomsskick som i det närmsta borde berättigas tillstånd för handikappparkering.

Projekt Träningsnarkoman 2006 läggs ner under inte helt okomplicerade former. Jag tvingas fejka graviditet för att få ens få tillstånd att frysa träningskortet. Då slipper jag  åtminstone ha ångest över alla pengar jag förlorar varje månad. Jag vill inte avsluta medlemsskapet helt. Än. Så länge jag i alla fall är medlem (om än under vilande former) så har jag åtminstone "halva inne". Då är steget inte långt till mitt nya träningsliv, den dag jag nu kommer på de tankarna igen.

Stillsamma hemmakvällar i familjens sköte framför tv:n är faktiskt inte att förakta. Och känns det inte väääldigt 2005 att svettas på ett gym för att bli snygg och smal? Det är ju faktiskt INSIDAN som räknas!