Och jag som aldrig skulle bli en tjatmorsa..

TÄBY 2006. Vissa veckor är mer tålamodsprövande än andra när man har barn. Vissa dagar är outhärdliga. Vissa timmar rent jävliga. Veckor med förkylda barn tillhör dessa veckor.
Att man nyligen haft en helt egen lyxig vuxenhelg då man tankat energi och längtat efter de små avkommorna så det värkte i bröstet spelar ingen roll. Det tar ungefär två minuter att hamna tillbaka på ruta ett. Man hinner bara kliva innanför dörren och ta den första bajsblöjan, på golvet bland högar av smutstvätt i det igengrodda badrummet, för att slungas tillbaka till verkligheten. Och verkligheten är ytterst sällan shoppinghysteri och vinluncher i Köpenhamn. Verkligheten är förkylda småbarn som inte får gå på dagis.
Att jaga sonen med den för alla småbarnsföräldrar så välkända NÄSFRIDA (småäcklig slanganordning med vars hjälp man manuellt suger ut snoret) blir mycket tröttsamt i längden. Med mycket snor och lite otur kan man suga in det rakt i sin egen mun. Detta i kombination med att vi är fångar inomhus, gör att både jag och sonen närmar oss sammanbrottet. På två dagar har han lyckats krossa en hel teservis. Mjukstart med tekanna och skål igår. Idag tekoppar.
Och medan jag förtvivlat försöker städa undan de värsta resterna går han bärsärkargång i resten av bostaden. I ett rasande tempo kryper han från klarhet till klarhet: äta oidentifierbara snuskgrejer under soffbordet. Suga på skurmoppen. Sticka båda händerna ner i toaletten och kladda. Sticka tandborsten i toaletten och suga. Äckligheterna har inga gränser. Han skulle lätt bli Champion i amerikanska Fear Factor.
Matt och tillika förkyld hasar jag efter sonen i min nu grymt äckliga mysbyxa och försöker förhindra de värsta katastroferna från att inträffa. Det går halvbra. Än är han vid liv, men jag är ständigt steget efter vilket betyder att han hinner leka med tändstickor, slicka i det enligt BVC livsfarliga facket för diskmedel på diskmaskinen, och äta blomjord. Ordet nej har liksom förlorat sin innebörd. Åtminstone i vårt hus.
Jag upprepar det ett tusental gånger dagligen utan någon som helst effekt. Nej nej nej, inte röra, akta! Nej inte där, nej, nej, JAG SA INTE DÄR! RÖÖÖÖÖÖR IIIIINTEEEEEEEE!
Man tappar kontrollen. Man skriker. Man blir en dålig mamma. Man blir mamman man aldrig skulle bli någonsin. Man vill faktiskt rentutav slå de två gullungar som man älskar mer än allt annat i hela världen. Hårt. Åtminstone lite på armen. Särskilt när ettåringen för andra gången idag gett mig en dansk skalle (han har just upptäckt hur högeffektivt det är som kommunikationsmedel) och spottat mig i ansiktet. – – JAMEN alltså vad lär de sig på dagis?? vill man helst tjuta. För då slipper man ju liksom ansvaret. Så inser man att så här ser livet ut nu. Det är bara att gilla läget.
Så man kämpar på. Man försöker hålla sig upprätt, och fortsätter tappert med sina NEJ; jag sa nej, inte där, nej AKTA mamma har sagt NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. Och man hoppas att nästa gång det ringer på dörren så ska supernanny Jo Frost stå utanför, stabil och rådig med sin trygga nanny-blick, redo att lösa vår familjs eskalerande kaos. Men det är bara grannen som är sur över att barnen återigen har skyfflat hela deras brevlåda full med snö (vad nu det är att tjata om, det är ju ingenting mot i somras då barnen fyllde den med mördarsniglars..)

Idag höll jag den stora ELD-ÄR-JÄTTESUPERFARLIGT-föreläsningen. Det gick sådär. Kanske var jag inte tillräckligt förberedd. Det kändes som om treåringen tog hem debatten. Efter mitt långa pompuösa tal om att det är jättefarligt och hela huset kan brinna ner och alla leksakerna med och då har vi ingen stans att bo och ni får aldrig aldrig aldrig leka med brinnande ljus, säger treåringen: Men då flyttar vi bara till stugan!
Japp. Så var det problemet löst. Jag skulle ju bli en sådan där pedagogisk morsa. Som förklar allt tydligt och bra. Som förstår barnen och talar så att barnen förstår. Jag trodde att den pedagogiska modern inom mig skulle komma naturligt. Det gjorde hon tydligen inte.
Därför försökte jag, som den gamla högskolestudent man nu är, att skaffa litteratur för att förkovra mig i ämnet. Men jag har inte ens orkat ta mig igenom första delen av Anna Wahlgren-bibeln och ingen av de andra böckerna jag i min desperation har införskaffat heller. För när ska jag läsa dem? Mellan badet och nattningen eller? Eller kanske medan jag skopar in burkmat i Ettan, simultanammar Tvåan och försöker bränna något slags ätbart till mig själv på spisen samtidigt?
Nej, inget har jag hunnit läsa de senaste åren. Utom möjligen några gamla Vi Föräldrar, och den präktiga framtoningen i tidningen gjorde mig genast anti-föräldraskapet på det stora hela. Så jag har fortsatt mitt amatörrace som förälder. Det är ju inte klokt egentligen, att de låter mig hålla på.
Jag tjatar på om än det ena och än det andra och någon egentlig effekt tycks det inte ha för jag får tjata om samma sak om och om igen. Dag efter dag.

Min Du-måste-ha-vantarna-på-dig-annars-blir-du-sjuk-föreläsning gick inte heller så bra. ”Jamen det är ingen fara mamma, det går faktiskt bra i alla fall”, säger han då med vän röst och vippar med sina kolsvarta långa fransar tills mitt hjärta smälter. Likadant gick min man-får-inte-skrika-föreläsning. ”Jamen mamma DU skriker ju! Du bara skriker hela tiden. Du får skärpa dig, mamma!” JAG ska skärpa mig. JAG. Ja, men ibland blir mammor trötta och då skriker de fast de egentligen inte vill och jag VILL INTE SKRIKA…vrålar den nu fullständigt galna mamman, väl medveten om att hon mist all kontroll.

Jag undrar vad Jo Frost skulle ha sagt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0