BOOT CAMP dag 2. Kondition
Onsdag 6:15. Konditionspass med Mercyless Marita
Brutale Bruno är utbytt - mot Mercyless Marita. Jag är osäker på om det är ett uppköp eller ett nedköp. Men hon har militärbakgrund hon med - så klart - och springa kan hon tveklöst. Med oss andra är det värre. Vi springer hit. Sen springer vi dit. Sen springer vi hit och dit femtielva gånger till och hoppar som en skock såna där "sovfår" över ett stort dike på vägen. Tio gånger.
Fotografen Magnus flåsar heroiskt med. Han vägrar överge jeansen för träningstights (med såna dreads måste man ha coola brallor) men kutar tappert på med ett gigantiskt teleobjektiv i stadig hand. Själv har jag fullt sjå att ta mig framåt även utan en kamera att släpa på.
Nu ska vi springa åt andra hållet igen. Och fort ska det gå! Allt medan Mercyless Marita kommenderar oss att springa i rakare led, ta hänsyn till kamraten bredvid. Ingen får falla efter, gruppen gör allt tillsammans. De starka hjälper de svaga.
Och svag var precis vad jag kände mig som när jag klev upp fem i morse. Träningsvärken är fortfarande grym, närapå outhärdlig faktiskt. Fast på ett skönt sätt (betyder detta att jag redan fastnad i den maschokistiska sekten som kallar sig Nordic Military Training? Att jag är hooked?)
Ont det gör ont. Men vem tänker på det när man ska krypa över en gräsäng, släpandes på en 90-kilos man UNDER SIG? Det är bara att krypa på det.
Skynda skynda! hetsas det så man tror Gunde i Fångarna på Fortet har hängt på. Skynda, öka! Annars blir man väl jagad av ett gäng dvärgar och inlåst i ett tornrum fyllt av spindlar. Skynda skynda ekar i mitt huvud.
Var det Merciless Marita jag hörde? Eller Bruno?
Ja för Brutale Bruno är ju givetvis inte helt ute ur matchen, nej kikar man i ögonvrån så ser man honom på högerflanken, där han med hejarop och kommandon pressar löpare efter löpare till stordåd. Idag ler han till och med!
UPPSTÄLLNING! Jo, en pipa att skrika med har hon, Mercyless Marita. Sen ska vi gå som skottkärror, eller gå förresten. Maritas briljanta idé är nu att vi ska HOPPA fram i armhävningar, medan vår kompis håller våra ben. Att göra en endaste armhävning är ju en herkulesprestation för mig, att HOPPA FRAM I ARMHÄVNINGAR över halva Liljanskogen är lite over the top. Faktiskt. Går inte. Alls.
Men man ifrågasätter inte på Boot Camp. Man gör. Vad de än säger gör man. Hoppa, kräla, simma, you name it. Man gör. Sen gör man lite till. Och sen pressar man det där sista 30 procenten man inte trodde att man hade.
(Sen känner maön sig som en stolt prinsessa resten av dagen och kan utan dåligt samvete klämma två kanelbullar till fikat!)
Dagens största prestationen var när en annan av nybörjarna klarade att krypa och släpa en kompis under sig över hela ängen. Hon kom sist, det tog tid, hon svettades, hon föll ihop. Men hon gjorde det! Hon var helt grym! Och varenda träningskompis stöttade, hejade och jublade när hon gick i mål. Det var rörande och stort som slutet i en amerikansk krigsfilm. Saknade bara en majestätiskt vajande stjärnprydd flagga och amerikanska nationalsången i ett 5.1 surroundsystem.
Annars känner jag mig lite kaxig så här efter pass nummer 2. Tyckte faktiskt att det var lite "light" idag (vilket i ju för sig kan bero på att jag genomgående valde den lättaste vägen, för de mindre vältränade löparna. Gillar ju minsta motståndets lag, fuskar gärna vid tillfälle, det är därför man går på sånt här ju, för att inte få välja, för att aldrig komma undan). Var liksom inställd på det värsta. Men jag kunde lätt ha gått på lunchpasset i bodypump efteråt (när pulsen gått ner till mer mänskliga nivåer) (ok så det dröjde ett tag)
Men en sjuk, nyupptäckt liten maschokistisk del av mig var nästan besviken. Ingen gegga? Ingen kräkning? Inget kräl och kryp?
BRUNO - kom tillbaka! Allt är förlåtet! =)
(jag är ju som bekant svag för fransmän) (har en hemma)
