Morgonens stresspsykos.
Härliga morgon!
Vilken working class hero man är varje morgon. Som överhuvudtaget tar sig ur sängen, efter typ fem timmars oavbrutet avbruten sömn, för att jaga runt som värsta galna Gunde på fortet och hetsa avkommorna till stressbryt på hallgolvet med mitt "Skynda skynda, tiden går, snart kommer de läskiga dvärgarna och låser in er i spindelhålan".
Det har faktiskt hänt att jag spårat ur helt. Flera gånger. Börjat hota och gorma om att "om mamma blir sen blir de arga på jobbet och blir mamma av med jobbet kan vi inte betala huset und so weiter."
Helt hemskt, jag vet. Vad vet en fyraåring om amorteringar och huslån? Tack och lov ingenting.
Knappt jag själv heller för den delen.
Dessutom innehåller mina hemska hot flertalet uppenbara faktafel.
1. De blir inte arga. Vilka "de" förresten?? Mina sömniga kollegor?
2. Förlora jobbet pga dagishämtning tror jag inte heller är aktuellt, tack och lov!
3. Mammas lön betalar dessvärre inte några huslån. Mammas lön räcker inte ens till mammas lunch-latte-budget.
4. Nej, raringar, förlåt förlåt förlåt att jag gör så här, men vi kommer INTE bli hemlösa och bo på en bänk på Odenplan som den där hemlösa ni ständigt refererar till. Inte i år i alla fall. Och när jag ändå är i gasen kan jag lika gärna lova att sluta dra den där om barnen i Afrika också, promise, den har liksom inte landat rätt den heller. Det förstod jag då min femåring sa att "jag tror i alla fall inte att de som bor i plåtskjul i Afrika behöver äta upp sina grönsaker". Ööh, nä, det förstås. Troligen inte.
Flåsade sjukt försenat till dagis släpande på tre barn, fyra väskor, stor cykel och barnvagn. Hade varit uppe till midnatt och förberett en liten dragning om diverse konkurrenttidningar. Tidningar som låg i en stor fin påse i min cykelkorg.
Tidningar som låg kvar i den fina påsen i min cykelkorg även när jag genom en heroisk spurt kastat mig på ett rullande tåg mot stan. Att hinna hoppa av, åka tillbaka, hämta påsen, invänta nytt tåg och hinna till morgonmöte halv nio var liksom uteslutet. Helt uteslutet.
Sjukt stressig start på dagen med andra ord.
Ändå är det den här tiden man hela livet kommer att referera till som "bästa tiden i livet, då barnen var små och tomtebolyckan var som störst".
Men det är ju en dag i morgon också...
Vilken working class hero man är varje morgon. Som överhuvudtaget tar sig ur sängen, efter typ fem timmars oavbrutet avbruten sömn, för att jaga runt som värsta galna Gunde på fortet och hetsa avkommorna till stressbryt på hallgolvet med mitt "Skynda skynda, tiden går, snart kommer de läskiga dvärgarna och låser in er i spindelhålan".
Det har faktiskt hänt att jag spårat ur helt. Flera gånger. Börjat hota och gorma om att "om mamma blir sen blir de arga på jobbet och blir mamma av med jobbet kan vi inte betala huset und so weiter."
Helt hemskt, jag vet. Vad vet en fyraåring om amorteringar och huslån? Tack och lov ingenting.
Knappt jag själv heller för den delen.
Dessutom innehåller mina hemska hot flertalet uppenbara faktafel.
1. De blir inte arga. Vilka "de" förresten?? Mina sömniga kollegor?
2. Förlora jobbet pga dagishämtning tror jag inte heller är aktuellt, tack och lov!
3. Mammas lön betalar dessvärre inte några huslån. Mammas lön räcker inte ens till mammas lunch-latte-budget.
4. Nej, raringar, förlåt förlåt förlåt att jag gör så här, men vi kommer INTE bli hemlösa och bo på en bänk på Odenplan som den där hemlösa ni ständigt refererar till. Inte i år i alla fall. Och när jag ändå är i gasen kan jag lika gärna lova att sluta dra den där om barnen i Afrika också, promise, den har liksom inte landat rätt den heller. Det förstod jag då min femåring sa att "jag tror i alla fall inte att de som bor i plåtskjul i Afrika behöver äta upp sina grönsaker". Ööh, nä, det förstås. Troligen inte.
Flåsade sjukt försenat till dagis släpande på tre barn, fyra väskor, stor cykel och barnvagn. Hade varit uppe till midnatt och förberett en liten dragning om diverse konkurrenttidningar. Tidningar som låg i en stor fin påse i min cykelkorg.
Tidningar som låg kvar i den fina påsen i min cykelkorg även när jag genom en heroisk spurt kastat mig på ett rullande tåg mot stan. Att hinna hoppa av, åka tillbaka, hämta påsen, invänta nytt tåg och hinna till morgonmöte halv nio var liksom uteslutet. Helt uteslutet.
Sjukt stressig start på dagen med andra ord.
Ändå är det den här tiden man hela livet kommer att referera till som "bästa tiden i livet, då barnen var små och tomtebolyckan var som störst".
Men det är ju en dag i morgon också...
Kommentarer
Trackback
