Tjur Ruset - a survivor story

Sandigt, lerigt, blött och kuperat. Jävligt, kort och gott.
Men det var väl väntat. De måste ju göra skäl för payoffen "årets tuffaste terränglopp", det förstår man ju.
Vad man däremot inte helt förstår är hur 4612 galningar ändå frivilligt gått och anmält sig till loppet. Och BETALAT för denna gyttjiga plåga.
Mest obegripligt av allt är att jag var en av dem - även om min anmälan var en romantisk överraskning från Mannen (själv kanske jag hade hoppats mer på nåt i stil med en spabehandling..)

Årets Tjurrus gick från klarhet till klarhet. Tävlingsledaren Staffan Skog (som nedan beskriver loppet kilometer för kilometer) och jag har bitvis olika uppfattning om årets bana. Men vi tycks vara rörande överrens om att det var tufft och tungsprunget. En utmaning från början till slut.
För mig var det en utmaning bara att hitta till Västerhaninge. Efter att jag dirigerat bilen åt helt fel håll och vi snurrat runt i ett oändligt industriområde i tjottahejti med bara 35 minuter till start fråntogs jag mitt uppdrag som kartläsare. Hann precis slira ner i sandtaget där starten gick och nåla fast nummerlappen, innan det var dags..


Här följer höjdpunkterna (eller snarare the low points) för löpare 690.
  • Kilometer 1: Tungsprungen. Det är kuperat och underlaget är sand
Tja, what can I say. Det är bara att hålla med. Att starten går RAKT UPPFÖR ETT SANDTAG la ju ribban för resten av loppet. Tvärbrant mördarbacke som tog slut på löpare 690 redan i inledningsfasen.
  • Kilometer 2: Lite snällare terrängspår än inledningen.
    •
    Snällare, sure. Men det tog typ hela andra kilometern att hämta andan efter inledningen i sandtaget. Jag var redan här sugen på att lägga ner det hela. Hade alla ursäkter klara - dålig form, penicillinkur, spik i foten. Typ.

  • Kilometer 3: Kuperat, något av en berg och dalbana.
    •
    Trött. Jag var trött redan när vi passerade skylten med 2 km, vilket ju är lätt nedslående när det är 8 vidriga km to go. Men det var riktigt roligt i skogen att på en trång stig kuta på över stock och sten. Då glömde man åtminstone tänka på hur trött man var, man hade ju fullt sjå att klättra uppför små bergknallar, surfa utför densamma, parera grankvistar i ansiktet och slira mellan gyttjepölarna. Vilda musen är kanske inte helt fel som jämförelse, after all.

  • Kilometer 4: Terrängspår med goda möjligheter att springa om andra löpare.
    •
    Segt. Kanske är det för att jag inte ens GILLAR att springa som just de rena, raka löppartierna kändes värst. Jag kan inte direkt säga att jag upplevde mig ha "goda möjligheter att springa om andra löpare". Jag ville snarare lägga mig ner vid sidan och apatiskt betrakta dem. Och åka fyrhjuling tillbaka till sandtaget.

  • Kilometer 5: Börjar snällt, men efter hand blir det blötare när banan går över mossar. Det kan bli lerigt på vissa sträckor.
    •
    Årets understatement. "efter hand blir det blötare"?? "Kan bli lerigt"???? Skojar han eller? Vi klafsade genom värsta vattenfyllda dikena. Tårna domnade direkt. Fötterna blev till isklumpar som vägrade samarbeta. När vi nådde skylten "5 km" ville jag lägga mig ner tvärs över spåret. Efter alla dessa vidriga vedermödor har jag HÄLFTEN KVAR? Och de tror att jag ska bli peppad av denna information?

  • Kilometer 6: Löpning på väg och på terrängspår med några vattenpassager.
    • Ok. Jag vill bara förtydliga att det mr Tävlingsledare kallar "några vattenpassager" i själva verket var 200 meters löpning i ett KÄRR MED GYTTJA UPP ÖVER KNÄNA. Man visste vad som komma skulle när man hörde tjejerna framför vråla i falsett. Man upptäcker nya sidor hos sig själv när man utmanar sig med sån här galenskap. Typ att jag gick igång på de VÄRSTA bitarna av loppet. Att jag leende klafsade mig genom träskmarken, med gyttjestänk långt upp i nacken. Att jag, som i vanliga fall tar 40 minuter på mig att kravla ner i en tempererad simbassäng, nu tveklöst kastade mig i en sörjig brun flod och plötsligt fann mig med iskallt bajsbrunt vatten upp till armhålorna. Och liksom, ja inte kanske gillade det men ändå. Gick igång på det. Att hoppa ner gick ju förvisso snabbt, att komma upp var värre. Två gånger trillade jag i innan jag till sist lyckades sticka händerna i gyttjan och kravla mig upp. Stelfrusen, genomblöt, tung och stum i benen. Det var bara att springa på för att få upp värmen...

  • Kilometer 7: Kuperat.
    •
    Håller med. Fast i det här läget var jag i något slags koma och liksom bara hasade på. Det kan bero på att min kroppstemperatur i föregående moment sjön till typ 35 grader. DÅ hamnar man lätt i koma. Nu började jag bli riktigt trött. Typiskt för det är ju nu, med några kilometer kvar, som det var läge att öka. "1:05, Sofia, 1:05!" ekade i mitt huvud. En vinare och en hel del självförtroende och ära stod på spel. ÖKA SOFIA!

  • Kilometer 8: Löpning på terrängstig. Backigt.
    • Jamen tar det aldrig sluuuuuuuuuut?

  • Kilometer 9: Lättlöpta stigare med några uppbyggda hinder.
    •
    Hindrena var inte mycket att snacka om. Come on, några bildäck utgör knappast ett hinder. Så det enda hindret som då återstod var en kamouflerade kryppassage. En baggis. OM man hade SETT den vill säga.
    Oturligt nog så var jag fullt upptagen med att hälla sportdryck över bröst och mage och såg försent tunneln framför mig, så när jag störtdök gjorde jag en grov missbedömning på avståndet. TJONG ekade det när mitt huvud smällde i järnstången med full kraft. Jag föll platt ner i gyttjan och försökte för ett ögonblick avgöra om jag fortfarande var vid medvetande eller ej. Sen var det bara att börja kräla i gyttjan och springa vidare. Med eller utan hjärnskakning...

  • Kilometer 10: Krävande avslutning. Sandigt och kuperat.
    • Back in the sandtag. Fan.  O-r-k-a-r i-n-t-e. Hasade mig uppför backen och rullade i princip utför. Trots att jag nu såg målgång kunde jag inte röra benen fortare, de satt liksom fast i sanden. Mest irriterande av allt var att jag visste att jag hade det i kroppen, jag kunde bara inte motivera mig själv att öka. Jag skulle behövt en Brutale Bruno eller Magstarke Magnus som vrålade på mig för att få fart. Så såg jag herrarnas start gå av stapeln och visste att klockan var tolv, jag hade fortfarande chans att vinna vadet! Med nya krafter segade jag mig mot upploppet. Jag kände mig inte direkt som en stark, muskulös, kraftfull Tjur, utan snarare som en utsliten gammal mjölkkossa. I början på upploppet får jag i ögonvrån syn på en grön NMT jacka och hör Jens ropa: Du har 45 sekunder på dig att få en vinare. Eller nåt liknande. Allt ter sig lite drömlikt så här i efterhand. Jag hade ännu knappt vaknat ur komat min kropp försattes i när den nedkyldes till 35 grader där borta i den leriga isvaken. Spurta nu för he-e Sofia, spurta! tänkte jag och flåsade på.

    Målgång på 1:04:23
    JAG VAAAAAAANN! JAG VANN JAG VANN JAG VANN!
    Nej, jag vann inte loppet, utan kom på plats 166 (vilket inte är så illa pinkat av en nybörjare bland uppåt 800 damer).
    Men jag vann ändå en stor seger.  Jag vann inte bara ett vad och en vinare, jag vann en seger över mig själv.

    I did it. Jag hatade nästan varje minut av det.
    Och jag kommer självklart att göra det igen nästa år - fyra minuter snabbare!


    Bilder från årets TRÄSKLOPP hittar ni här:
    http://www.marathon.se/bilder/bilder10.cfm
    2009-10-18 @ 14:14:50 BOOT CAMP STORIES Permalink

    Kommentarer
    Postat av: Raphael

    4mn snabbare... hmmmm På 01:00:23 alltså

    2009-10-18 @ 15:05:06
    Postat av: Bruno

    Stark jobba nu är du en Veteran

    2009-10-18 @ 15:18:57
    Postat av: annette nygren

    OHHHHHHHH - vad jag är stolt över dig!

    Vad är du gjord av?

    Face it - du är ju inte helt ung längre ,,,,,Min allra varmaste och största kram till dig.

    2009-10-19 @ 09:07:22
    Postat av: Elisabeth

    Snyggt jobbat! Din military training har ju klart gett resultat! Alla ser ju så GLADA ut om man kollar bilderna :) Ha ha!

    2009-10-19 @ 09:41:22
    Postat av: Malin

    Du var grym! Det är en otroligt bra prestation! Hejja hejja :-)

    2009-10-19 @ 11:09:31
    URL: http://mhamberg.blogspot.com
    Postat av: Gustav

    Inte imponerad. Mina barn göra allt detta på dagis. Varje dag. Bortsett från vinpavan då.

    2009-10-20 @ 13:51:17

    Kommentera inlägget här:

    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback
    Kategorier
    Arkiv
    RSS 2.0