SOFIA STORIES

Smärta. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg enbart om smärta idag. Då tänker jag i synnerhet på smärtan i mina smalben, som uppstod under morgonens pass lett av Brutale Bruno.
Men, som käre Bruno brukar påpeka; smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.

Därför ska jag inte fördjupa mig ytterligare i min självömkan över mina buckliga, uppskrapade, lilablå ben. Det är ju som tur var ett tag tills man måste visa sig barbent igen. Har jag tur hinner mina skador precis läka ihop tills dess.
Dagens pass var i korthet inget annat än Tjur Ruset part II.
Med vissa marginella, men ändock tongivande, skillnader:

1. Man blev blöt och nedkyld redan den femte minuten, istället för den femte kilometern, tack vare gyttjekräl och "ta skydd" i vattenpölar. Detta för att säkerställa att man fick vara nerkyld och geggig i hela 75 minuter, istället för bara en futtig halvtimme.


2. Det fanns inga vätskekontroller. Detta trots att passet pågick längre än Tjur Ruset part I i Västerhaninge.


3. Man lurades. Då alla vi som sprungit Tjur Ruset duperats att tro att vi skulle slippa röret, tvingades vi som var "lite tuffare" istället krypa röret mot det forsande vattnet.


4. Man straffades. Att jag aldrig kan hålla käft. Min lättade kommentar om att vi slapp kräla nerför trappen till IP vid passet slut ledde omedelbart till att undertecknad fick kräla tre varv nerför trappen. Första varvet gick lysande. Andra något sämre. Tredje varvet skrapade jag bort flera lager skinn på de där satans stålkanterna på trappstegen.


5. Man fick ingen medalj. Trots att vi förnedrade oss i gyttjan, hetsades genom det vattenfyllda röret, krälade bland brännässlor i mörkret.


6. Man fick ingen påse med banan efteråt. Även på följande kaffe och bulle lyste med sin frånvaro. Inte heller stod det någon sambo där med fleecefilt och tétermos och hyllningstal för väl genomfört pass.

Nu längtar jag redan till onsdag 6:15.
Tjur Ruset part III anyone? Magnus? Jonas? Kom igen nu rå! Johan då?

See you there.