SOFIA STORIES

Det jag däremot är säker på är att DBB hade filat rejält på dagens pass. Rekat terrängen. Hittat de där riktiga smultronställena: De gyttjigaste kvadratmetrarna i hela Liljansskogen, med tre decimeter svart gyttja, kryddat med vattenpölar, inramat av brännässlor och dekorerat med rikliga mängder hästskit. En härlig kombo, särskilt om man ombeds att kräla i den av en man med en röst som inte tål motsägelser.

Och med en brytning som är irriterande lik min sambos.

Jag anade att dagens pass skulle bli något alldeles extra redan vid uppvärmningen. Det var då vi ombads att klafsa över ett gyttjeparti, klättra över ett staket, krypa under samma staket, och klafsa i gyttjan tillbaka. Tio gånger. Sedan bjöds det på lite vila i plankan. Innan vi skulle jogga på in i skogen för att handlöst kasta oss t på magen. Igen. Och igen.

Fortare!. Ännu fortare! (dvs hårdare) (ok, det kanske inte lät riktigt så porrigt när vi slängde oss ner på den stenhårda grusvägen rakt i en hästbaja). Sen upp och jogga. Sen ner igen i ett rasande tempo, på mage, på rygg, mage igen..

"Just nu är jag inte imponerad av era insatser" röt Bruno just när jag tyckte att jag på ett riktigt hämningslöst sätt kastade mig i backen. Straffet blev tio armhävningar. Och lite situps när vi ändå var i gasen. Tja, vad säger man? HÄRLIGT förstås!

Efter detta bjöds det på en liten uppfriskande språngmarsch med en träningskompis på ryggen, innan vi fick vila som sardiner på rad. I plankan. Då introducerade Bruno den briljanta idén att vi skulle kräla i den klaustrofobiska tunneln under varandra när vi stod i plankan. Ett mycket bra initiativ, som inte bara skrapade upp hål i löpartightsen såväl som knäna och armbågarna, utan själva ålandet i tunneln bjöd även på en aromatisk upplevelse av den mångfald av svettodörer som marknaden bjuder.

Då jag med neutral stämma påpekade att det här med att stå i plankan i tio minuter medan folk krälar under en var en synnerligen lysande idé, peppade Bruno mig genom att lova att "detta var bara början". HÄRLIGT!

HÄRLIGT ska bli mitt nya ledord i tillvaron. För tillvaron är ju faktiskt härlig – även då man står i plankan med kramp, iklädd fåniga tights dränkta i lera, och har en aldrig sinande ström av svettiga människor som krälar under en. Självklart var det även härligt när vi nådde tidigare nämnda smultronställe, och fick tillfälle att pröva på gyttjebrottning i dess finaste form. Bland vattenpölar och brännässlor.

Jag tror det var rädslan för att omfamnas av kombinationen vidrig gyttja-brännässlor som gjorde att jag heroiskt höll mig på benen genom tre brottningsmatcher. Detta, eller att min motståndare inte heller var vidare sugen på att gegga ner sig i det stinkande träsket bland hästbajorna. Härligt var det så klart. Att vi slapp geggan alltså.

Utifall att någon mot förmodan tappat värmen hade Bruno ännu en lysande idé på lut (ja sade ju att han laddat och planerat dagens plågopass hela helgen). Vi skulle kuta tre gånger i full galopp uppför en lerig slänt och över ett staket. HÄRLIGT förstås.

Och ännu härligare var självklart att få vila "sittande" i 90 graders benvinkel. I luften. Men nu närmade vi oss som tur var la grande finale! Efter en rask jägarmarsch mot den stora gräsklädda gläntan, vill säga. Där bjöds det fler sköna övningar, som lite nackbrottning med skönt geggiga handskar. Härligt!

Så kom då den stora finalen: Vi ställde upp oss i två kolonner mot varandra och höll varandras händer. Sen var det bara för förste man på tur att kuta mot oss och flygande i en slags stålmannen position (minus mantel) hoppa upp på våra händer, för att sedan studsas framåt i ledet. Alla fick vi pröva på denna HÄRLIGA flygtur.

Själv lyckades jag oförklarligt få spinn och vända mig på rygg mitt i studsandet (vilket Bruno kommenterade med "Diva").

Sen var det äntligen dags för språngmarsch mot IP. HÄRLIGT tänkte jag. Det var innan jag förstod att vi skulle köra jägarmarsch tillbaka. I kombinationen ANK-GÅNG och HÖGA GRODHOPP. HÄÄÄÄÄÄÄÄRLIGT!

För det är ju inget som går upp som lite mjölksyra och kramp i benen efter ett geggigt tortyrpass.

Och idag var Bruno verkligen i osedvanligt god form. De kreativa idéerna bara rann ur honom i en aldrig sinande ström. Därför räckte det förstås inte att bara liksom kräla hemåt på skakiga ben och vackla nerför trappan till IP. Nej vi skulle självklart ner på mage och åla nerför trappen.

Jamen va härligt va!

Hur passet avslutades?

Med 20 höga hopp så klart.