Pengagalen tvååring
Pengar. Allt handlar alltid om pengar. Börsen störtar, konjunkturen viker, sjukpenningar dras in och bank-chefer cashar in feta och omotiverade bonusar.
Och själv tänker man ju också ganska mycket på pengar. Särskilt om man inga har. Och särskilt när man vill renovera ett badrum som läckt vatten i fyra år, eller bygga ut en 90 kvadratcentimeter stor hall som ska rymma fem personer med geggiga galonisar (ok, jag och R kanske inte direkt brukar ha på galonisar VARJE DAG men ändå).
Mina söner har fått varsin spindelmannen plånbok och har fått börja jobba för pengarna. Det går sådär. Förra sommaren plockade de typ tusen ruttna äpplen i trädgården och skulle belönas med 18 kronor vardera (priset på en Dajmglass). Dessvärre hann Dajmglassen gå upp i pris innan de ens fick ut sin lön. Kanske är det därför de varit extremt omotiverade på jobbfronten på sistone.
Och det är förvisso bra om de lär sig jobba för stålarna, men de kan ju knappast få betalt för allt de gör hemma. Sen systemet infördes har sexåringen inte lyft ett handtag. Han vill ha minst femtio spänn för att duka fyra tallrikar. Det hela har spårat ur.
Oroande är även att tvååringen har börjat visa ett extremt intresse för pengar i så unga år. Visserligen är hon mogen för sin ålder (hon har bältros som typ bara drabbar 80-åringar, visar tydliga pubertala tendenser och väljer kläder i över en timme varje morgon), men ändå.
Plånbok har hon visserligen ingen, men hon har snott en gammal sminkväska som nu får agera plånbok. Problemet är bara, ur tvååringens perspektiv vill säga, att hon inte har några pengar i den.
- Alma åsså pengar! säger hon uppmanande och visar argt sin tomma sminkväska. Anton pengar, Alfred pengar, Alma ÅSSÅ PENGAR!
(Dream on baby, tänkte jag och trodde att det hela liksom skulle ebba ut, rinna ut i sanden)
Icke. För tvååringen är en mycket påstridig och envis ung dam. För att komma till rätta med det här ekonomiska dilemmat har hon börjat stjäla från sina mer bemedlade bröder. Plötsligt var sminkväskan smälltjock med mynt och två länsade spindelmannenplånböcker gick att finna i ett hörn av vardagsrummet.
Brottslingen ställdes till svar och gav tillbaka åtminstone en del av sitt byte (hon hade dessvärre hunnit förskingra ett och annat mynt redan). Och lade sig sedan åter i position på golvet (tänk framstupasidoläge) och galltjöt sitt mantra:
- ALMA ÅSSÅ PENGAR! ALMA ÅSSÅ PENGAR! ALMA ÅSSÅ PENGAR!
Ja du min dotter, det är dags att lära sig att livet är orättvist. Att pengar inte bara kommer till en så där utan vidare. Att man inte får vad man vill ha bara för att man tjatar och gormar och kutar runt med en sunkig sminkväska.
För i så fall vore jag ju redan rik.
Och själv tänker man ju också ganska mycket på pengar. Särskilt om man inga har. Och särskilt när man vill renovera ett badrum som läckt vatten i fyra år, eller bygga ut en 90 kvadratcentimeter stor hall som ska rymma fem personer med geggiga galonisar (ok, jag och R kanske inte direkt brukar ha på galonisar VARJE DAG men ändå).
Mina söner har fått varsin spindelmannen plånbok och har fått börja jobba för pengarna. Det går sådär. Förra sommaren plockade de typ tusen ruttna äpplen i trädgården och skulle belönas med 18 kronor vardera (priset på en Dajmglass). Dessvärre hann Dajmglassen gå upp i pris innan de ens fick ut sin lön. Kanske är det därför de varit extremt omotiverade på jobbfronten på sistone.
Och det är förvisso bra om de lär sig jobba för stålarna, men de kan ju knappast få betalt för allt de gör hemma. Sen systemet infördes har sexåringen inte lyft ett handtag. Han vill ha minst femtio spänn för att duka fyra tallrikar. Det hela har spårat ur.
Oroande är även att tvååringen har börjat visa ett extremt intresse för pengar i så unga år. Visserligen är hon mogen för sin ålder (hon har bältros som typ bara drabbar 80-åringar, visar tydliga pubertala tendenser och väljer kläder i över en timme varje morgon), men ändå.
Plånbok har hon visserligen ingen, men hon har snott en gammal sminkväska som nu får agera plånbok. Problemet är bara, ur tvååringens perspektiv vill säga, att hon inte har några pengar i den.
- Alma åsså pengar! säger hon uppmanande och visar argt sin tomma sminkväska. Anton pengar, Alfred pengar, Alma ÅSSÅ PENGAR!
(Dream on baby, tänkte jag och trodde att det hela liksom skulle ebba ut, rinna ut i sanden)
Icke. För tvååringen är en mycket påstridig och envis ung dam. För att komma till rätta med det här ekonomiska dilemmat har hon börjat stjäla från sina mer bemedlade bröder. Plötsligt var sminkväskan smälltjock med mynt och två länsade spindelmannenplånböcker gick att finna i ett hörn av vardagsrummet.
Brottslingen ställdes till svar och gav tillbaka åtminstone en del av sitt byte (hon hade dessvärre hunnit förskingra ett och annat mynt redan). Och lade sig sedan åter i position på golvet (tänk framstupasidoläge) och galltjöt sitt mantra:
- ALMA ÅSSÅ PENGAR! ALMA ÅSSÅ PENGAR! ALMA ÅSSÅ PENGAR!
Ja du min dotter, det är dags att lära sig att livet är orättvist. Att pengar inte bara kommer till en så där utan vidare. Att man inte får vad man vill ha bara för att man tjatar och gormar och kutar runt med en sunkig sminkväska.
För i så fall vore jag ju redan rik.
Kommentarer
Trackback
