Tjurruset nästa
I morgon är det dags. Min sena debut. Har jag en liten Evy Palm-löpare inom mig så är det dags att hon visar framfötterna i morgon. Det är då jag ska springa Tjurruset, ett tufft terränglopp på 10 km. Genom träsk och vattendrag, över hinder och stockar och stenar, uppför backar och genom vattendrag. Jag bävar.
Jag är dessutom i sällsynt dålig form, trots att jag faktiskt gjort seriös research kring hur man ska ladda inför ett lopp för att formtoppa sig. Typ träna hårt. Sen vila. Sen jogga lätt. Sen tömma sig på kolhydrater. Sen vräka i sig kolhydrater.
Det stod inget om att man skulle hetsäta bullar och godis en hel vecka under devisen "ladda med kolhydrater", ingen har heller nämnt att det ger några som helst fördelar att dra i gång en penicillinkur mot urinvägsinfektion. Att klämma in ett akutbesök hos kiropraktorn på grund av ryggproblem verkar inte heller helt optimalt som uppladdning. inte heller rekommenderas att tokstressa med jobb och vab-dagar och deadlineångest sista veckan så att man framkallar akut magkatarr, eller att varva skumpa med tårta, godis, stark thaimat och hemmarullade chokladbollar sista kvällen.
Men det är precis så min uppladdningsvecka har sett ut. Jag har inte ätit så här dåligt på över ett år. Hopplös är vad jag är. Jag har så satans dåliga karaktär.
Så här sitter jag nu, helt utslagen i Idolsoffan, übermätt med magont och ångest. Idag orkade jag knappt gå uppför rulltrappan jag vanligtvis spurtar uppför i Mörby. Jag är en spillra av mitt tidigare så starka jag. I nuläget flåsar jag bara av att skriva lite på tangentbordet.
Det gör mig extra nervös inför morgondagen. Jag har aldrig sprungit ett lopp tidigare. Ok, åtminstone inte sedan 1987 då jag sprang en kvartsmara mot Ingo Johansson och Floyd Patterson. Inte heller då hade jag lyckats nåt vidare med min formtoppning. Jag hade nyss blivit utskriven från sjukhuset och hade lunginflammation, men lyckades ändå på ren envishet hasa mig runt 12 kilomter i samma tempo som Ingo. Och jag tog i så jag nästan svimmade av syrebrist över mållinjen, för att åtminstone komma i mål före Ingo. Han var ju trots allt typ 50 år äldre än mig - och 100 kilo tyngre.
I dag känner jag mig som Ingo - tung och gammal och trött. Frågan är om jag ens kommer i de där korviga tightsen i morgon efter en veckas hetsätning.
Snälla håll tummarna för mig!
I need it.
Kommentarer
Postat av: Kerstina
Ingo är DÖD!
Postat av: Sofia
Jamen han var i högsta grad levande 1987
Postat av: Sofia
Jamen han var i högsta grad levande 1987
Trackback
