SOFIA STORIES

Jag hade tänkt skriva om att Magstarke Magnus softat till sig lite.

Att han blivit snäll, nästan gullig. Lite mer mes-Magnus liksom. Nästan mys-Magnus.

Visst, han bjöd visserligen non-stop på odödliga och lätt hotfulla one-liners som jag önskar jag skrivit ner på plats. Och visst röt han till då och då på det där vanliga respektingivande viset.

Men ändå. Han log faktiskt.

Jag hade tänkt skriva att passet kändes nästan soft, eller åtminstone helt överkomligt.

Jag hade tänkt skriva att även om jag nästan föll ner av syrebrist efter våra intervallspurter över hela fotbollsplanen så trodde jag ändå att det skulle bli värre. Det blev det inte.

Det var väl där någonstans, mellan lite lagtävlingar och lite nackbrottning som jag kaxade till mig.

Blev inte ens rädd när M skrek "Sluta prata saft och bulle" eller "snacka får ni göra på facebook senare".

Jag hade tänkt skriva att jag nästan hoppats på ett tuffare pass (nästan).

Idag är jag glad att jag aldrig hann till laptopen igår kväll. För jag råkar vara lite mindre kaxig idag.

Jag har träningsvärk i ryggen.

Jag har träningsvärk i nacken.

Jag har träningsvärk i benen.

Jag har träningsvärk i armarna.

Jag har träningsvärk i FINGRARNA.

Jag lider.

Därför var dagens höjdpunkt tveklöst Lidingöloppet.

För det var där jag fick syn på Magstarke Magnus mitt i en uppförsbacke, och fick det stora nöjet att för två sekunder vara i hans skor.

JAG fick vara den som med högsta möjliga decibell i rösten vrålade:

Det kommer jag att leva på länge.

Åtminstone tills på måndag kl. 6:15