SOFIA STORIES

Vi har haft många barnvakter. De flesta passerar i revy, och just när barnen (och därmed vi!) börjat gilla dem så försvinner de. Till nån ny skola, eller nån ny pojkvän i USA, eller nån ny familj med färre och mindre påfestande barn (förmodar vi).

Tidigare hade vi en lätt nördig orienterartjej som barnvakt. Jobbigt var att hon inte verkade ha några vänner och därför aldrig gick hem när vi ville bli av med henne. Hon liksom bara följde efter mig och pratade och pratade och pratade. Hon kunde hålla en gisslan i farstun i ett 55 minuter utdraget farväl, trots att man redan tryckt sedlarna i handen och hurtigt viftat mot dörren med ett "TACK, och oj vad vi är trötta nu är det läggdags, men vi ringer snart igen!" Det hela blev för tidskrävande.

Sen hittade vi till vår totala glädje äntligen en barnvakt som barnen äääälskade. Hon hette Kristina. Vi älskade henne för att hon var så bra på att såväl sätta gränser som bonda med barnen. Barnen älskade henne för att hon hade en häftig piercing i tungan. Men..you guessed it. Ny pojkvän i USA.

Sen kom Sussie, som jag i sanningens namn kanske inte direkt älskade. Och inte R heller hoppas jag. Hon hade nämligen aningens för vulgo klädsel för att vara barnvakt. För att inte säga en direkt slampig approach. Inget som supernanny hade godkänt direkt.

Men den unge treårige kvinnotjusaren Alfred gillade henne, av just denna anledning. Han var särskilt förtjust i hennes djupa svulstiga urringningar och motiverade sin kärlek med att "hon har så stora bröst".

OKEJ MIN SON.

Vi bytte genast. Till en snäll, pålitlig och därtill fullt påklädd variant som heter Märta.

Killarna gillar Märta, för Märta låter dem äta kvällsmacka med varm mjölk. Och vi låter gärna Märta bjuda på kvällsmacka med varm mjölk. I ärlighetens namn skulle Märta få bjuda våra barn på i princip vad som helst utom hasch och tyngre droger, bara hon och barnen var nöjda med arrangemanget.

Som tur är har hon hittills, vad vi vet, bara erbjudit varm mjölk. Och detta med ett käckt "ska bli!" som svar på barnens vädjan om kvällsfika. Vi gillar Märta.

Efter ett  plågsamt långt sommaruppehåll var hon tillbaka igår.

Dessvärre var minstingen Alma inte helt nöjd med upplägget. Mamma var på härlig familjeflykt (ja alltså inte familjeUTflykt utan FLYKT FRÅN familjen) till Holland och pappa kallades till föräldramöte. Så kom Märta.

Och Alma var inte sen med att uttrycka sitt missnöje.

–Märta hem. MÄRTA HEM! MÄRTA HEEEEM!

Budskapet var inte direkt svårtolkat. Dessvärre var ju stackars Märta beordrad att stanna, oavsett Almas åsikt, med skrik och tandagnissel som följd.

Nu hoppas vi bara att Märta vill komma tillbaka. Vi hoppas att Märta förstår att tvååringar mest snackar en massa skit. Att hon har överseende med att Alma inte vet sitt eget bästa än (det vill säga att hennes föräldrar nån gång om året får nån timme för sig själva för att försöka hålla ihop familjeföretaget) Att hon fortsätter att för en överkomlig penning ge oss det vi mest av allt behöver just nu: TID!

Veckans råd till er: VAR RÄDD OM ERA BARNVAKTER!