SOFIA STORIES

Jag är inne. At last.
Det har jag inte varit sen jag på 80-talet var först i Älvdalen med ceriserosa tights (detta djärva modedrag fick jag dessvärre inget cred för - alla trodde jag glömt byxorna och gick i långkalsonger..)

Men nu är jag äntligen inne igen:

1. Jag har drabbats av SUA. Jamen ni veeeet väl att det är det senaste, alltså "Status Update Anxiety" (myntat av amerikanske psykologen Graham Jones) och betyder att man blir stressad och beroende av att konstant uppdatera sin statusrad på Facebook. Vad göra? Jag följer expertrådet att ta en "vit datordag" (mycket populärt har jag hört)

2. jag är flexotarian (osäker på om det ens heter så?), det vill säga jag äter mindre kött och är med andra ord en flexibel vegeterian. Deltids-veggo liksom. I mitt fall beror detta dessvärre inte på något medvetet politiskt ställningstagande utan enbart på att jag är 1, kass på att laga kött och 2. pank

Modemässigt ligger jag dessvärre sämre till än på 80-talet (då jag som sagt gick i bräschen för tightsens genombrott i Norra Dalarnas Vildmark). Alla ger fem plus till H&M:s nya kollektion av Matthew Wiliamson.
Själv har jag aldrig hört talas om Matthew.  Och jag ger definitivt inget plus alls till något av det jag sett, vilket bara bekräftar hur hopplöst efter jag är modemässigt (se mitt premiärinlägg om jeans i boots).
Dessutom tycker jag inte H&M-plagg ska kosta uppåt 2000 spänn, då känns det liksom inte så H&M längre. Folk som pröjsar två tusen för ett plagg brukar dessutom föredra andra skrytigare märken, vilka därtill helst står över hela plaget också så att ingen missar hur mycket stålar man lagt ut på detta enda plagg.
 
Så jag är ute på modefronten. Det ger mig bara två av tre rätt här, trendmässigt sätt. 

Hamnar jag då i kategorin  "halva inne"? Eller mest ute? Nu tänker jag lite som Claes Blom i senaste ledaren för Sköna Hem, där han talade om sommartrenden med inredning ute - det måste väl heta utredning, eller?

Jag har varit på Stand Up Comedy. Och jag har inte skrattat så mycket på flera år. Inte sen jag var på Jerry Seinfeld i NYC (sedär, hur smidigt och liksom "som av en händelse" jag fick med att jag faktiskt haft Ett Liv pre-kids, att jag var någon innan jag blev latte-addicted deltids-working småbarnsmother in the förort, någon som levde ett lite mer spännande liv, som läste Vagabond - inte mama och Family Living. Någon som reste hit och dit och bodde i spännande storstäder som NY och Amsterdam, inte bara rörde sig i en Bermuda-triangel mellan kedjehuset-dagiset-kontoret)

Det är viktigt att skratta. Sjukt viktigt. Det håller oss friska, det är jag övertygad om. Jag skrattade så jag grät åt Tomas Järvhedens bajsskämt (det var mest småbarnsföräldrarna i publiken som skrattade) och kände mig tusen gånger mer levande när jag klev ut från Intiman än när jag hasade mig in. Det var värt varenda krona!

Fast jag undrar varför man alltid hamnar bredvid så konstiga typer när man går på bio eller teater. Det slår ju aldrig fel. Finns det ett big-head med Let's Dance-Elisabeth-hårburr  i publiken så hittar ni mig precis bakom. Denna gång hamnade vi bakom två lite kraftiga alkisar (de var lite rödmosiga och dimmiga på ögonen, jag ställde diagnos direkt). varav kvinnan stod för burret och mannen hade ett rakat och solbränt - med betoning på bränt - liksom rödlila huvud. Han påminde starkt om en omskuren penis. Därtill en alkoliserad smålullig sådan.  Min diagnos bekräftades redan i pausen när de stod med varsin storstark medan vi stod lite på kanten med ett gäng pruttande (ja det är sant!) pensionärer och drack blaskigt kaffe i plastmugg. Alkisarna verkade inte hänga med riktigt i skämten heller. Det skrattade i alla fall inte ens hälften så mycket eller högt som Moi.
Det gjorde å andra sidan inte min fransman heller, vilket kan ha sin naturliga förklaring i att allt uttalades sjukt snabbt på en överdrivet utpräglad dialekt av något slag.
För jag vill ju inte gärna tro att vi inte har samma humor. Eller att han (och alkisarna) inte HAR någon humor!?

De som satt bredvid däremot skrattade non-stop. Inte för att jag i övrigt kände någon bonding-feeling med dem. De var storvuxna gubbs i 60+ åldern som på ett otroligt irriterande sätt kommenterade precis allt som sades i två timmars tid.
"Ha ha ha ja det är sant"!
"Ho ho - det har du rätt i"
"Hö hö hö, exakt, hehe"
Jag vet inte vad de hade för tourettes-variant men de kunde omöjligen hålla tyst utan liksom halvskrek ut sin feedback på allt som sades på scen och kom uppenbarligen direkt från tisdagens after-work.

Fast värst är ändå de som skrattar vid fel tidpunkt. Som min date på nämnda Jerry Seinfelds show. En blind-date. Internetblinddate till råga på allt, och det var på 90-talet innan nätdejtandet riktigt fått fart så det här med foton hade inte helt slagit igenom.
Inte uppdaterade såndana i alla fall. Han var typ 20 år äldre än han påstått och så här i efterhand kan man ju tänka att det borde ju rimligen - av flera anledningar-  ha ringt en varningsklocka när han kallade sig "Surfer 1984".
Året var tyvärr inte var det årtal han var född utan förmodligen det decennium då han var i tillräckligt god fysisk form för att ägna sig åt surfing. Om han inte syftade på nätsurfande förstås (vilket väl inte var uppfunnet).
Jag skulle ha vänt direkt jag såg honom om det inte vore för det här oemotståndliga erbjudandet att gå på Jerry Seinfeld. (jag erkänner, det var total sugardaddy-varning på det hela.) Men det hela blev ju inte sämre av att jag lyckades pressa mig in genom entredörren samtidigt som Chris Rock och kände mig som en stjärna på röda mattan i fotoblixtarna. Och jag och Surfer '84 skulle åtminstone inte behöva konversera under showen - och han hade ju ändå skrivit ett par mejl som var riktigt kul. Ja, kanske inte så kul direkt heller men ja. Han hade skrivit i alla fall. 

Sen började det hemska. Surfersnubben skrattade, med ett sånt där galet hyenaliknande falsettskratt som liksom skär ända in i märgen och det fick mig att undra om han genomgått ett misslyckat könsbyte då dessa ännu var på försöksstadiet (dvs på hans årtionde, the 80s).
Och värre ändå: han skrattade PÅ PRECIS FEL STÄLLEN.
Typ då jag och resten av publiken hämtade andan efter en orgie av skrattattacker som golvat oss, och allt var knäpptyst i salongen.
DÅ gick han igång.
Fast Jerry inte ens kommit till någon punchline än! Halvvägs in på showen kunde jag knappt koncentrera mig på det roliga för jag var så orolig för när Surfsnubben skulle gå igång igen med sitt falsettgnägg, så att alla irriterat vände sig om och såg på oss med anklagande blickar.

Det blev aldrig jag och Surfer 1984.
Men min historia fick ändå en happy ending (nej, inte en sån som man får på suspekta massageinstitut utan f-skattesedel), nämligen ikväll - när jag återigen fick skratta så jag nästan (bara nästan) kissade på mig (fan varför har man fuskat så med den där bäckenbottenträningen??).

Mitt råd till dig?
SKRATTA MERA!

(Fast gör det vid rätt tidpunkt)

Mitt nya liv har börjat!
Jag har joggat - och inte bara det - JAG HAR JOGGAT 11 KILOMETER! Elva! (11!).
Fattar ni hur stort det är? Hur otippat? Hur jäääää-la lååååååång!?

Jag har inte joggat elva kilometer sen 1987, då jag sprang en kvartsmara mot inga mindre än Ingo Johansson och Floyd Patterson hemma i Älvdalen. Då hasade jag mig med nöd och näppe i mål ett par meter före Ingo.
Och han vägde kanske sju gånger min vikt och var inte direkt i toppform. Till mitt försvar kan jag säga att jag nyss skrivits ut från sjukhuset med lunginflammation och nässelfeber.
Men i ljuset av att Ingo och jag var absolut sist i hela loppet så kanske inte ens det räcker som ursäkt.

Men nu ni, nu är Zetterman on a roll.
Fast jag hade förstås ingen som helst tanke på att jogga elva kilometer. Eller att ens jogga alls.
Jag drog i väg på ren ilska och då jag missat gymmet var det enda sättet att ta mig ut ur huset., bort från blodpudding och galna barn och grisigt köksgolv och kladdiga fönsterrutor täckta av fettfläckar från små barnhänder.
Så jag joggade friskt på mot Mörtsjön, en nätt runda på 2,5 kilometer. Bra att börja med sådär. OM man är nybörjare alltså. Två kilomter, det borde man ju kunna sega sig runt, efter alla step-klasser.

Tyvärr missade jag Mörtsjön något. Med ett par kilometer närmare bestämt.
Jag sprang och jag sprang och jag sprang. När jag äntligen träffade en levande människa (en som inte såg ut som en presumtiv våldtäktsman åtföljd av knarkhund) och frågade efter Ella gård såg de helt frågande ut. Ella vad?
Jag var i SOLLENTUNA. EDSVIKEN.
Inte ens rätt KOMMUN!  Där vimsade jag runt i skogen tills jag var tvungen att fråga till och med den presumtiva våldtäktsmannen med knarkhund om vägen, för det var bara vi två som fortfarande vimsade runt där. Hans tips var att följa samma väg tillbaka.
Det gjorde jag.
Jag sprang och jag sprang och jag sprang.
Elva kilometer! Jag klarade det!

Så vad spelar det för roll om jag inte är en Dancing Queen (se tidigare inlägg...)
Jag är JOGGING QUEEN!

ÄNTLIGEN.
Äntligen sa han de där efterlängtade orden. De jag trånat efter i åratal. De jag genom olika kvinnliga manipulativa grepp har försökt framtvinga - utan resultat.
Nu kom de helt spontant ur hans mun, när jag minst av allt väntade det:. Orden som kommer att förändra vår tillvaro:
- Älskling, jag tror vi ska köpa en Nespresso.

(Nån som vill köpa en röd fet krånglig Bugatti Diva espressomaskin?)

Döpte ju tidigare inlägg till Hissdrama 2. Känner mig därför manad att även skriva om Hissdrama 1, som ägde rum för sex år sedan. 2003 närmare bestämt.
Efter ett svettigt artighetsbesök hos min tyska farmor med mina franska svärföräldrar i sällskap, samt min fransos och min då nyfödde Etta, skulle vi återigen pressa in oss i den klaustrofobiska 80-talshissen utan fönster eller syreresurser. Barnvagnen tog upp större delen av utrymmet och jag kände mig tacksam för att min svärmor är en petite fransyska som tar upp mindre än 2 kvadratdecimeters hissyta.
Naturligtvis stannar hissen mellan två våningsplan. Just det jag alltid är rädd för, efter en episod i ett parkeringshus när jag var liten som liksom etsat sig fast.
Panik utbryter i det närmsta omgående på de två hisskvadraten (varav liggvagnen tar upp 1,5 kvm). Efter bara nån minut känns det som om det är 45 grader varmt i det trånga utrymmet. Hur länge räcker syret egentligen? Det börjar redan kännas svårt att andas.
- Mobilerna! skriker jag (shit Sherlock!) och vi sliter upp våra mobiler. Ingen täckning. Ingen täckning alls.
Noll täckning mitt i centrala Stockholm. Det är ju själva fan också. Jag hatar genast alla telefonbolag och alla hissar och alla värdelösa mobiltelefoner och alla kassa hyreshus och allt annat med för den delen. Från och med nu blir det trapporna. Alltid.

MIn man börjar svettas ymnigt och trycker febrilt på alla knappar. Inget händer.
Min svärfar, som har total klaustrofobi, börjar hyperventilera hetsigt och ser alltmer sammanbiten ut. 
Min svärmor, som helt saknar social timing,  försöker lätta upp stämningen genom att fälla glättiga kommentarer av typen "jag kan faktiskt inte alls förstå folk som får panik i trånga utrymmen" varpå min svärfar nästan svimmar av stress. 
Ettan vaknar och gallskriker genast (en helt naturlig reaktion med tanke på stämningen i hissen). så jag har inget annat val än att hala fram maten och står sedan inklämd mellan vagn och vägg och svärfar och hetsammar medan jag massproducerar förfärliga fantasier om hur vi sitter fast i två veckor i hissen och hur vi inte ens har någon skurhink med skurvatten att dricka upp (som den där finska städerskan jag läste om nån gång i barndomen) utan jag kommer bli tvungen att AMMA min man och mina svärföräldrar för att alla ska överleva. Här börjar även jag hyperventilera och halvgråta. Att amma min katolske svärfar är det absolut sista jag är sugen på.

Vi trycker som galningar på larmknappen. DÅ - efter vad som känns som timmar men visar sig vara minuter, till sist - hörs en kontakt från den yttre världen. OTIS hissreparatör har hört oss! Det finns hopp! Freedom is coming!
Jag gråter av glädje när jag med stor möda lyckas tyda det halv-albanska meddelandet om att en reparatör är på väg för att rädda oss från helvetet i hissen.
Tänk att en hissreparatör kan ge så mycket glädje!
Tänk att ordet "hissreparatör" de fakto kan vara synonymt med LYCKA.
Tänk att det finns stunder i livet då man inte önskar sig någonting mer här i livet, inga miljoner, inga lyxkryssningar eller karibiska paradisöar eller ens större bröst eller sänkta låneräntor - utan bara just detta enda: en albansk hissreparatör!
Att han sedan visar sig vara ganska värdelös som just hissreparatör gör inte ens något. Han lyckas nämligen inte ens laga hissen, utan endast med våld få upp hissdörren mellan två våningar. Och vi måste lirka oss ut genom ett litet kryphål men det bekommer mig inte det minsta. Inte heller det faktum att jag ammandes en tvåmånaders baby måste åla ut och liksom handlöst hoppa ner i famnen på den helt neroljade albanske hissreparatören, gör mig något..
För vi är ju RÄDDADE!

Och vi kommer aldrig mera att ta hissen allihopa samtidigt.

RÅD INFÖR FRAMTIDA HISSFÄRDER:
1. Dela upp er i ett Trappteam (med fungerande mobilmottagning) och ett Hissteam. Åk aldrig alla samtidigt!
2. Se till att ha redigt med dryck och proviant imed er (fyll en skötväska även om ni inte har barn, både blöjor och våtservetter kan bli mer behövliga än ni skulle önska).
3. Låt svärfar ta trapporna! (trots höftleden)

Ont i ryggen-krämpan eskalerade (vilket i ju för sig kan ha något att göra med att jag jobbade 12 timmar i sträck med att bära prylar till en balkongstyling, snyggt blev det men Trött i Ryggen var ju bara förnamnet). I går blev det akuttid hos tidigare nämnda kiropraktor.
Med barn, bör tilläggas. Valde taktiskt den stora liggvagnen för att Trean skulle sova när jag knäcktes och knådades. När jag skulle in genom porten kändes det hela genast mindre taktiskt. Särksilt som jag endast genom en lyft-vinkling-våldsknuff tog mig in genom ytterporten. Därinne väntade första trappan. Att  jag tog mig upp utan att Trean vaknade visade väl att de gamla vagnstakterna sitter i än, trots att förortslivet innebär mindre vagnsrull.
 
Vid hissen tog det dock tvärstopp. Efter en kvarts lirkande och en hel del svärade  - och till sist våld - fick jag in Brion i den charmiga men ack så opraktiska gallerhissen. Ha, piece of cake, tänkte jag övermodigt och åkte upp två trappor. Där tog det stopp. Vagnen kom inte ut. Alls.
En annan nybehandlad patient försökte lirka och dra i den från utsidan medan jag tryckte på inifrån (en aktivitet som knappast kan sägas gynna våra redan onda ryggar). Men fast satt den. Den hjälpsamma tanten tyckte sig ha mycket hög vagnkompetens eftersom hon hade så många barnbarn och gav inte upp i första taget, utan försökte montera av hjul med mera. Ingen framgång. Vagnen satt fast.
Mesiga receptionisten kom ut och kastade en blick på katastrofen och insåg redan då sin oförmåga att lösa situationen (hon är nämligen knappt ens kompetent att boka in patienter i kalendern).
Till sist kom min kiropraktor ut. En tvåbarnsmor med starka nypor. Även hon gick bet.

DÅ!  kom Den Långe Kiropraktorn ut. Vänlig och beslutsam och trygg. Precis som en kiropraktor ska vara.
Metodiskt gick han till verket - och ÄNTLIGEN! tog vi oss ur den sabla gallerhissen som redan börjat kännas mer som ett fängelse än en charmig sekelskiftesdetalj. Dessutom bröt D.L.K (Den Långe Kiropraktorn) av två naglar då han försökte montera upp hela dubbeldörren till mottagningen för att vi skulle kunna komma in.
Det är exakt den typ av serviceminded omtanke som vinner kiropraktorkunder det!
Trean sov hela behandlingen, ryggen knäcktes, jag slapp betala - alla var glada och nöjda. Eller rättare sagt, JAG var nöjd och glad! (Hur de kände efter att ha ägnat hela kontorets resurser åt en kund som inte betalar i 40 minuter, förtäljer inte historien.)
Tills jag skulle ut vill säga. Då tryckte jag optimistiskt på vagnen in i hissen för kom den in och ut en gång så går det ju givetvis igen. Det gjorde det inte.
VAGNEN SATT FAST. Vilket givetvis betydde att hela hissen satt fast, på plan 2 närmare bestämt. Och alla andra haltande krumma kiropraktorkunder fick linka upp i trapporna. Min kiropraktor och jag kämpade en stund men jag begärde snarast förstärkning: Hämta Den Långe Kiropraktorn!
D.L.K .kom - fick in vagnen utan att Trean vaknade - och gick sedan trapporna ner för att även hjälpa mig ut. Att ta sig ut på entréplan visade sig vara den svåraste utmaningen hittills, och det gick först sen jag ålat runt och monterat av hjulen (varpå ryggen började kännas redigt sne igen). Sen sprang D.L.K. och bar vagnen nedför sista trappan!
Vilken hjälte! En sann vardagshjälte! Han borde hyllas i vårt program Svenska Hjältar! Det finns alltför få människor som visar någon hjälpsamhet eller, ens vanlig vänlighet över huvud taget, när man kommer dragandes på en fet barnvagn i stan.
Därför uppskattas detta särksilt. Länge leve D.L.K.!

Och jag kan å det varmaste rekommendera Löfgrens Chiropraktorpraktorklinik på Sturegatan 36 A.

Spik i foten. Eller ont i ryggen var det visst. Tokont.
Krämporna kommer sannerligen krypande i den analkande 40-årskrisens spår. Ont i lederna. Ont i ryggen. Ont i axlar och nacke och jodå, huvudvärk också. Snacka om ålderstecken.
Sen är jag ju så stel. Herregud va stel jag är. Kan knappt ta på strumporna på morgonen. Och nu kan jag inte ens skylla det hela på gravidmage längre.Som tur är har jag drillat barnen att ta på mina strumpor innan jag ens sliter mig från duntäcket. TIll och med ettåringen börjar bli riktigt vass på det hela nu.

Men ont i ryggen pratade jag visst om (se där, ännu ett ålderstecken! Börjar förvirrat byta samtalsämne och glömmer med en hint av senilitet vad jag nyss pratade om).
Var hos kiropraktorn idag. Den nya. Hon som utlovade att jag skulle bli bra på bara fyra gånger. Nu har jag gått typ 44 gånger och det enda jag blivit är fattigare. Mycket mycket fattigare.
Undrar om inte en långsemester i Thailand skulle gjort större nytta för min rygg?
Fast enligt henne är problemet mitt "roterande bäcken".
Om hon bara visste hur sällan man får tillfälle att "rotera sitt bäcken" nu för tiden. Typ aldrig.
Märkligt att man då måste gå till kiropraktorn varje vecka och rotera tillbaka det. För en femhundring.
Sen är det visst nåt med fötterna också. Den vänstra. Den PRUUNEEERAR (typ). Jag trodde den promeneeeerar, men vad vet jag. Här har jag gått hela livet med en pruneeeeerande vänsterfot och inte haft en susning om det hela. Nu behövs det visst en stor grundlig data-gånganalys och specialbeställda fotsulor för sextusen spänn från ett forskningsteam i Kanada. Ser man på! Heja vänsterfoten! (men tyvärr det kan du fetglömma)

Idag hade jag inte ens ont någonstans när jag gick till kiropraktorn. Kände mig stark och fit och ungdomlig där jag försenat joggade Kungsgatan fram i mina vårpumps till hennes mottagning. Det tog henne en knapp halvtimme att knäcka mig. Bokstavligen. 
Nu har jag ont överallt! Kan inte böja mig eller ens vrida på nacken. Ännu ett ålderstecken? Att man börjar svara dåligt på behandling? Eller att behandlingen är dålig?

Är detta bra tror ni? Skulle man kanske lägga ner projekt Kiropraktor?
Och hur många medelålderspoäng ger "roterat bäcken" egentligen??

Bolibompamiddag med vännerna. Fyraåringen vill se på Ronja Rövardotter. Sexåringen tycker den är "löjlig" och får ett utbrott (femåringen, som är tokrädd för grådvärgarna, ligger lite lågt).
I ett försök att "hajpa" filmen lite säger jag att den faktiskt har en åldergräns, nämligen SJU ÅR! Så det är ju jättecoolt att han som sexåring får se på en SJUÅRSFILM! (ett argument som är något svårt att sälja in till en sexåring som kan alla StarWarsfilmerna framlänges och baklänges).

Sexåringen ser emellertid genast sin chans att slippa Ronja och "de där fåniga rövarna" , och rusar in för att meddela övriga minderåriga att de absolut inte får se på filmen för de är ju inte sju år. Tyväääääärr!
..Varpå fyraåringen, som de fakto äger filmen, bryter ihop totalt. Vi föräldrar rusar till undsättning för att rädda läget.

Men nu har sexåringen redan hunnit sno till sig en telefon, och jag hör honom tänka högt i köket
"Hm, var det 221 eller 112?" medan han trycker vilt på telefonen. Jag rusar dit "hallå vad håller du på med?"
"RInger polisen så klart. Det är faktiskt förbjudet för dem att se på filmen för den har ju faktsikt en ÅLDERSGRÄNS så nu måste jag ju ringa polisen."

Hoppas i mitt stilla sinne att han kommer visa samma respekt för åldersgränser av olika slag om en sisådär 10 år.
Annars måste vi ju ringa polisen.

Alla dödströtta efter redan nämnt kalas.
Alla barn hämtas. Utom våra.
Min förvirrade fyraåring frågar:
- Men mamma, när ska jag gå hem då?

(öööh, jamen du BOR ju här??!)

Jag är frusen. Geggig. Toktrött.
Och jag har inom loppet av sju minuter tröstätit tre stora tårtbitar. MEN:
Jag. Har. Överlevt! Jag har överlevt tvåtimmarsinvasionen av 15 galna sexåringar.
Om vår geggiga gräsmatta överlever återstår att se.

Vi tyckte att kalaskonceptet var klockrent: Utekalas. Femkamp. Lite Wild Kids sådär.
Billigt och jordnära var det också (med betoning på JORDNÄRA - barnen var i princip inkapslade i geggamoja när de gick hem). Dessutom helt rätt i tiden att dissa konsumtionshetsen och istället satsa på kvalitetstid och lek med barnen, som de närvarande och aktiva föräldrar vi vill vara (tänk mindfulness och downsizing på hemmaplan)

För är det inte något upptrissat att lägga ut tusentalskronor på ett sexårskalas, hyra bowling och äventyrsbad och Gröna Lund? Vad ska man då toppa med på tioårskalaset? En partyresa till Mallis?
Nej minsann, tänkte jag präktigt. I min barndom (på 70-talet barn, ja det var förra århundradet det) lekte vi minsann i snön med kottar och pinnar. Och vi hade SÅ  ROLIGT, ojojoj vad roligt det var.
Var det inte bättre förr? Enklare? Eller åtminstone billigare?
- BACK TO BASICS! mässade jag således. Vi kan minsann ha det äventyrligt  här hemma på tomten, vi behöver inte hyra värsta äventyrsbadet för att det ska bli ett ballt kalas (som all barn impas av och som höjer min sons status på dagis så han blir bjuden på alla andras kalas).
Kasta boll i hink, kasta boll på pappas gamla ölburkar, kasta gräddtallrikar på pappa - ha SKOJ som på den gamla goda tiden!

35 minuter in på kalaset hade vi avverkat alla planerade aktiviteter. Plus reserverna. Paniken började komma krypandes. Blöta barn skenade hit och dit och halkade runt i geggan, flertalet labila hade kontinuerligt små sammabrott och ett övermodigt storvuxet barn med empatiproblem jagade övriga med tillhyggen som plankor (ja egentligen såg det väl ut som samhället i stort).
Majoriteten började dessutom bli kissnödiga, där någonstans under alla täckkläder och galonisar. Inget drömläge direkt. Och 85 minuter to go!

Jag mindes ett av förra årets kalas , då jag fick leka "Sovande lejonen", eller vad ufo-leken nu hette, i en evighetslång timme, som värsta speedade lektanten på crack, medans de otacksamma bratsen bara "hallååå, var e överraskningen? Händer de inge kuuuul på det här kalaset eller?". Då var de FYRA BAST.
Jag själv var väl fjorton då jag fortfarande tyckte det var kul att leka i snön med kottar och pinnar .
Fast det kanske säger mer om mig än om själva kalaskonceptet som sådant.
Idag vet jag bättre. Jag vet till exempel att "Jätteskojigt och busigt utekalas hemma", går att jämföra med "Jag kan faktiskt ha kul UTAN alkohol" (som var mitt motto under högstadiet) (men sen hade jag också tjocka glasögon, höga betyg och fick aldrig ligga).

För att sammanfatta och runda av detta trötta inlägg om barnkalas:
Nästa år betalar jag vad som helst för att bara checka in hela gänget på det feta Leklandet.
Och jag kommer att betrakta det som väl investerade pengar!


PS. Fast tilläggas bör att min ljuvliga sexåring hade superroligt och sprang så håret lockade sig under spindelmannnmösan, fick rosiga kinder (under indianmålningen) och skrattade så tandgluggen syntes större delen av tiden. Bara det var värt precis alla geggiga uppoffringar! 

jag, en Dancing Queen. Eller inte. Snarare inte faktiskt.
Tog mig nämligen lite vatten över huvudet idag när jag  (övermodig, troligtvis hög på koffein efter latten) anmälde mig till Dansaerobics på gymmet.
Hur svårt kan det vaaaaa? tänkte jag hurtigt. Jag har ju gått på Dansstep och briljerat (nåja, det är förvisso en subjektiv bedömning) det senaste året. Och aerobics har man ju studsat runt på sen benvärmarnas 80-tal. Hur svårt kan det vaaaaa?
Exakt klockan 17:03 idag blev jag varse exakt hur svårt det kan vara. Närmare bestämt omöjligt. Obeskrivligt. Outhärdligt svårt. Så outhärdligt att jag klockan 17:23 smet ut bakvägen efter 20 minuters total förnedring.

Jag borde förstås ha misstänkt att nivån kanske låg lite över min egen när jag såg den där dansbaben i benvärmare och coola korta adidasshorts och en sån där hip "Jag är typ lika bra som Madonnas dansare"-look. För att inte tala om hennes attityd. Jag höll en något lägre profil längst bak i salen med mina pösiga svarta brallor.
Eller kanske borde jag ha hejdat mig redan när jag lämnade klassbiljetten till den lilla sparrisen till balettdansör som skulle hålla i klassen.
Jag borde definitivt lämnat salen i samma ögonblick som det annonserades att sparrisen inte hittat nåt headset, men att han skulle skika instruktioner så gott det gick .Genom den musiken. På den decibellnivån. Ända bak till bakersta ledet där jag stod och nästan backade in i ställningen med Bodypumpvikter för att inte synas i speglarna.

Sparrisen började "lätt". Eller om det var "enkelt" han kallade det. Men sen "bygger vi på!" lovade han entusiastiskt. Och det löftet infriades med råge.
Jag var mer Lost än Sayed och Kate tillsammans redan under uppvärmningen. Det var hopp och piruetter och höga bensparkar i ett hejdundrande tempo och jag hade inte en chans att ens se vad sparrisen höll på med längst där framme. (Och jag längtade bara efter guden Fredrik som håller i Bodypump-passen.).
Det mest irriterade var att bortsett från hela  danstruppen från Madonnas Confessions Tour så var rummet fyllt av ganska vanliga människor. Småfeta småbarnsmammor. Och en förbluffande hög andel män över 50. En var närmast identisk med den där mustaschsnubben från MediaMarkts reklam. Röd t-shirt, gubbmage, grått hår, musche. HAN hängde med. HAN dansade.
Men jag - en sportig kvinna i mina bästa år som alltid trott mig ha en viss känsla för rytm och koreografi - jag var helt LOST. De sista 15 minuterna av min förnedrande upplevelse stannade jag bara för att glo på hur Muschen svängde sina lurviga längst framme vid speglarna, inklämd mellan två piffiga Madonna-dansare (som självklart inte bara följde sparrisens koreografi utan även la till egna små sexiga moves).

Där och då itvingades jag inse mina begränsningar. Även om jag glänste på buggkursen i Älvdalens hembygdsgård 1987, då jag dansade med svettiga militärer till "Vad har du under blusen Rut?", så är jag ingen dancing queen.
Tyvärr.

Är det ett ålderstecken när man börjar tycka att snubbarna i Dressmans reklam är riktiga godingar?
(ja, DRESSMAN)
Eller får man vuxenpoäng?
Eller är det rent utav ett tecken på en prematur 40-årskris?
Vet inte.
Men oroväckande är det.

Vad är nästa steg? Att jag tänder på Iprenmannen?

Måndagar. Man har ju alltid tyckt att de varit sega. Förra decenniet för att man fortfarande var bakfull efter helgen.
Nu för att man gått upp vid sexrycket efter fem timmars avbruten sömn trots att det är helg. Man blir ju liksom inte piggare efter helgen längre.
I år är mina måndagar värre än någonsin. Hysteriska är en bra början om man ska beskriva dem.

Bortsett från att jag i morse gick upp sex (ok, utifall att morgonpigga Mannen läser detta, kanske mer halv sju. Kvart i sju 'rå). Men jag var då efter fem timmars sömn fortfarande helt i koma. För hur bra sover man egentligen på en skala när man ligger inklämd som en ostbåge mellan tre skönt sovande barn. Tillika tre numer hyfsat skrymmande barn. De är inga små spädisar längre direkt utan det är långa ben och stora fötter man får i ansiktet.
I alla fall. Dagen rullade på, jag jobbade in lunchen för att hinna allt som skulle hinnas (som jag ändå inte hann). Klockan närmade sig halv tre. ´
Och halv tre börjar det fruktade RACET:

MANIC MONDAY RACET
14:36. Försenad. Kutar i galopp mot T-centralen med den blytunga dataryggsäcken som ett kors på ryggen. Hade glömt hur urkass jag är på att galoppera i höga klackar. Kan knappt ens gå i dem längre. Har ju blivit en sån där foträt förortsmorsa som måste ha bra "promenadskor" för att hinna skena mellan tåget och dagis. "Klackskor" (som jag dessutom pinsamt nog börjat kalla dem) är verboten. Idag gjorde jag ett undantag för att känna mig måndagspiffig. Nu straffades jag.
14:42 Slår mig fram som en galen tjur på perrongen för att hinna placera mig på exakt rätt ställe för att kliva in i exakt rätt vagn för att sedan kunna kliva av exakt vid rulltrapporna på Tekniska Högskolans perrong.
14:43 Mörbytåget anländer och jag tränger mig på utan hänsyn till medpassagerare
14:48 Anländer till Tekniska och gör min "Massaj" spurt uppför rulltrapporna, tokspringer mot nästa trapp med full koll på tidtavlans tågtider, tar även nästa rulltrappa som värsta Massajen, och fixar den sista rulltrappan på två röda. Tjugokilos-ryggan är med. Undra på att man är stammis hos kiropraktorn.
14:52 Kastar mig in på tåget mot Kårsta precis när dörrarna stängs.
14:55 Hetsringer alla samtal som måste ringas och irriterar alla i vagnen trots att jag diskret liksom väser i mobilen.
15:05 Framme! Roslagsnäsby here I come!
15:07 Jagar iväg, denna gång på cykel. Tar vägen förbi huset som renoveras och glor ohämmat och avundsjukt.
15:14 Bredsladdar in på dagisgården.
15:28 Får till sist med mig Alma ut, med rätt overall, mössa och stövlar. Detta trots att hon dagligen försöker sno Ebbas stövlar som hon uppenbarligen fattat tycke för. "ÄBBA, ÄBBA! MEJ! MEJ! ALMA!" gastar hon medan jag trycker ner henne i sulkyn och styr cykeln med andra handen. Får visst med mig grannarna och två extrabarn på köpet.
15:37 Hela gänget är på plats hemma. Alma skriker i protets på golvet, hon hatar att komma hem. Jag känner något liknande själv när jag ser kaoset som möter mig i vårt hus.
15:42 Serverar grannen té.
15:44 Mikrar soppa till mig själv som försenad lunch. 45 minuter förlöper hyfsat friktionsfritt, bortsett från ett tiotal barnbråk och några små olyckor som alla involverar fall från en kökspall.
16:33 Halvspringer mot dagis med Alma för att hämta killarna.
16:47 Får äntligen med alla ut från dagis. Anton har slagit i skallen i ett fönsterbräde. Alfred någorlunda intakt, dock är han bekymrad över ett mikroskopiskt skärsår på höger tumme. Han ifrågasätter om han klarar gympan med denna skada.
16:50. Kampanj övertalning inleds. "Kommer du inte ihåg hur kul det var på gympan förra veckan" und so weiter. Denna lilla procedur upprepas varje vecka och är mycket tröttsam. Den enda som verkligen vill gå på gympan är Alma, som i det närmsta hyperventilerar när hon förstår vart vi är på väg. Vi andra är alla lite anti-gympa.
17:22 FORTFARANDE kvar på gympan, som är i full gång. Måste stötta Alfred, jaga Alma, slita ner Anton från ribbstolar och lianer och påminna översminkade vulgofröken om att Anton måste få slippa svanskull för han är så rädd.
17:27 Skenar hem med två barn.
17:32 Steker blodpudding som besatt för att trycka i Anton innan han ska till gympan.
17:44 Grannen kommer förbi och erbjuder sig ta med Anton till gympan. Hurra! Slipper ta på Alma overallen igen. Kan hon samtidigt hämta Alfred?
17:45 Sliter på Anton gympakläder och letar den mögliga vattenflaskan.
18:06 I säkert tio fridfulla minuter hade jag bara en nu övertrött ettåring hemma. Sen kommer nästa hungriga barn hem. Han vägrar blodpudding. Han vägrar lasagne. Båda rätterna var förra veckans favoriter. Jag orkar bara inte och curlar fram lite köttbullar och markaroner. Ettåringen är i fasen då hon skriker non-stop och hänger i mitt byxben. Att ha en ettåring hängandes i byxorna försvårar det mesta.
18:17. Var är mannen? När kommer mannen? Ringer mannen. Mannen flåsar att han är på cykeln på väg från tåget. Hurra! Avlösning inom räckhåll!
18:25 Serverar köttbullar och plockar i diskmaskinen och hoppar i träningskläder och gör en take-away-latte till mig själv. Samtidigt. Hinner även byta en blöja och leta fram en reservnapp. Allt med en ettåring hängandes i benet. En eloge, tack.
18:36 Puss och hej, kastar mig i bilen mot gymmet. Hoppas innerligt att grannen även hämtar Ettan. Tvåan "är yr" efter den hemska gympan och Trean skriker.
18:47 Sladdar in på ICA-parkeringen vid gymmet.
18:48 Kör en Massajspurt uppför alla trapporna.
18:49 HInner precis rädda min plats på DansStep och Body Pump innan den går till väntelistan.
19:00 STEP! Nu kör vi. Jag hann!!! Jag är en step-goddess! Jag ska blir stark och smal och snygg! Step uuuuuup!

Nu: 22:51. Trött. Orkar inte ens återge resten av racet. Så slutracad är jag. But who can blame me?

Bara en vecka kvar till nästa race.
Dags att börja ladda!

Tre sjuka barn. Borde inte det rimligen betyda att man får TRE GÅNGER VABB-pengarna?
(Vilket påminner mig om att jag måste försöka skaffa blanketter för att få några pengar över huvudtaget denna vecka..)
Men det är verkligen skillnad på att vara hemma med ett (hyfsat tv-beroende) barn, och TRE. De trissar ju liksom upp varandra. Framåt eftermiddagen är det helt galet hemma - trashat hus och utbränd mamma och våldsbenägna kids.

Borde starta en liten grupp på "Fejjan" kanske och kräva betalt PER BARN.
För det är väl det djärva steg man tar nu förtiden om man vill uppmärksamma orättvisor eller få igenom en förändring. Ingen står ju direkt på barrikaderna längre, eller hänger i Greenpeacegummibåtar med risk för sitt liv. Numer orkar ju ingen ens hasa sig ut och demonstrera på första maj, det är ju faktiskt bra mycket lättare att skicka ett massmejl. Om man ens orkar det. Man kanske nöjer sig med att vågat publicera sin åsikt i sin statusuppdatering på Facebook. Snacka om att ta strid! Kämpa för det man tror på! Go out on a limb! 
Att gnälla på sin egen blogg är förstås inte heller särskilt modigt eller konstruktivt. Jag vet.
 
Men det är fortfarande faktiskt mer än tre gånger så kämpigt att vabba med tre barn som med ett.
Och det borde självklart synas i det lilla kuvertet från Försäkringskassan...

Det är inte trädgården som är den stora bonusen med att köpa hus i förorten.
Och det är verkligen inte den utökade ytan, även om det var det man inbillade sig när man satt i en lägenhet i stan (innan man hajade vilket slit det är att hålla 160 kvadrat i halvschyst hygieniskt skick, jämfört med typ sextio).
Nej den stora bonusen med förortslivet är i själva verket GRANNARNA. Särskilt om man får såna grannar som vi har. Världens bästa!

Visserligen hade vi grannar i stan också. Många fler dessutom, ovanför och nedanför och bredvid.
Vi visste aldrig vad de hette. Vi lånade aldrig socker av dem (har hört att det är det man ska ha goda grannar till, det hela känns dock lite "1900-talet" med tanke på att ingen ens äter socker längre). Och vi hade definitivt inga mysiga grannmiddagar på den gemensamma gården (där fanns det för övrigt bara soptunnor och råttor). I första lägenheten vi bodde fick vi hela den förnäma bostadsrättsföreningsstyrelsen emot oss på grund av för "högljudda" vinkvällar. I den andra lägenheten (den med sopor och råttor) ansträngde vi oss å det yttersta för att hålla oss väl med alla, men vi var så in i bänken irriterade på att grannen bredvid ockuperade gårdens enda utemöbel varje solig minut och de ovanpå körde raveparty på högsta volym varje helg.
Tredje lägenheten var alla också mest arga på oss. Vi blockerade trapphuset med vår tvillingvagn. Och cykelrummet  md vår andra vagn. Argast var det äldre bögparet ovanpå. Det berodde delvis på att vi väckte dem två på natten en gång, för att låna ett eluttag, eftersom vi var utelåsta i femton minusgrader med två bebisar och den snrodyra låssmeden behövde el för at bryta sig in hos oss. För 4000 spänn tycker man ju att han kunde ha tillhandahållit ett eget elagregat. När vi flyttade blev de så glada att de kom med ett läskigt inrökt gosedjur (som de förmoddligen dubbelollat) till barnen.

Inga nära relationer med citygrannarna med andra ord.
Men i förorten! Viva la grannar! Våra underbara grannar överraskar med nybakt bröd på lördagmornar när man precis hunnit konstatera att vi har typ tomt i kylen och bara nån torr brödkant kvar. De kommer över iklädda pyjamas för slappa fredagkvällar där alla är tillåtna att somna framför tv:n. De bjuder in oss på ljuvliga vinkvällar i deras inglasade uterum och vi kan tassa hem i bara tofflorna med barnen i filtar framåt natten. De hämtar våra barn och tar med dem på museum och låter oss bara pusta uuut en hel lördag. Helt fantastiskt.
Och inte nog med det! VI har till och med fått en "mormor Stina" på köpet! Snacka om USP det hade varit om mäklaren tagit upp det vid försäljningen. Hon spontanhämtar barn på dagis och bakade allt gott till vårt senaste barnkalas! Bara det hade varit värt typ 100 000 till i köpesumma!
Sen är grannarna bra på att laga mat också! Värsta bonusen! Och de lånar ut sitt hus till våra gäster när de är bortresta.
Våra grannar väger upp varenda nackdel med att pendla till jobbet, sakna citypulsen,  och tvingas klippa gräsmattan.
Jag säger bara en sak: Grannarna är grejen med förortslivet.

PS. We love you Falckarna!

STRUMP-MEMORY! (0-99 spelare, ålder 0-99 år)

Samla familjen.
Sätt äggklockan på 5 minuter.
Vräk alla ( i vårt fall handlar det om hundratals) omatchade strumpor i en stor hög.
SPELET KAN BÖRJA. Den som lyckas para ihop flest par strumpor innan tiden är ute har VUNNIT!
Tävlingsinriktade kids kommer garanterat att trigga igång på detta briljanta familjespel.

Lycka till!

(Och tack Susanne Liljenberg, grundare av Granit, för tipset som nu spås förändra vår familjs strumpstatus)

Teknik har aldrig varit min grej, om man säger så. Tillhör inte direkt de så kallade "early adapters". Kan uppenbarligen inte ens stava till det.
Detta är ett litet hinder i mitt bloggande.
Jag har nämligen bara diffus koll på hur jag ens lägger in nya inlägg. Och typ där tar kunskaperna slut. Men jag jobbar på det. Ha överseende.
MIn avsaknad av känsla för teknik har emellertid aldrig hämmat mig. För nåt år sen iklädde jag mig glatt rollen som "teknikreporter". Skrev för bland annat Nokia och OnOff om prylar jag aldrig en skulle kunna hitta "on" knappen på. Jag var mer "off" om man säger så.

Värst var när jag skrev ett stort knäck om Lcd vs plasma-tv (på den tid det då ens fanns plasma-tv, det är ju helt 2006). I samma veva skulle vi själva köpa tv och jag hade noll koll. Blev därför jätteglad när det damp ner en hel tidning från OnOff som i detalj avhandlade ämnet ur ett konsumentperspektiv. Värsta köpguiden! Kanon!
Jag gick igång och lusläste texten och laddade till tänderna med alla argument jag skulle bombardera mannen med (jag hade nämligen hört att plasma var bäst om man gillade film och det gör jag).
Tyckte emellertid efter ett tag att texten verkade märkligt bekant, trots att ämnet kändes helt främmande. Kastade ett öga på bylinen - mycket riktigt: Sofia Zetterman
Helt sjukt. Jag hade själv skrivt den! Och jag mindes inte ett ord av vad alla produktchefer och andra sakkunniga kämpat med att förklara för mig. (Texterna var dock oklanderliga.)
Behöver jag ens säga att jag förlorade alla tv-förhandlingar  i hemmet (och all trovärdighet som teknikreporter) .
Och ja - det blev en LCD som mannen ville.

Men lugn bara lugn. Nu tar vi nya tag.
Numer är jag nämligen nybliven "Motorreporter".
Och ALLA vet ju hur bra jag är på bilar  ; )

Jag övar mig. På. Att. Skriva. Kort. Jag skriver så kort att jag knappt hinner skriva något alls. Innan det tar slut. Kort. Det ska ju nämligen vara kort på en blogg har jag fattat. Detta blir med andra ord en omfattande stilistisk utmaning för mig. Det enda korta jag är bra på är korta kjolar..