Vabb? Hallå det handlar om SVABB!
Jag vabbar. Om man nu kan kalla det vabb när man aldrig ser skymten av några vabb-pengar. Man behöver ju minst ha en examen från Handels för att orka med hela pappersexercisen och brev som skall skickas hit och dit med stämplar från dagis och allt vad det nu är.
För övrigt känns det mer som om jag SVABBAR. Hela köket är nerkletat redan vid tio-snåret. Yogurt fastsmetat på stolar, bord, element, parkett och vägg (!). Tur att man valde "skogsbär" för blåbärsfläckar är ju så smidiga att få bort. Not. Bara att börja torka och svabba.
Och sätta alla barnen i badet.
Men det gör iiiingenting för jag har bestämt mig för att vara en sån där härlig, närvarande mamma med ändlöst tålamod just idag (jo jag blev lite inspirerad av en föräldraföreläsning igår kväll).
Jag ska göra blåbärspannkakor tillsammans med barnen, skojiga blålila pannkakor med karamellfärg i. Mina söner ska kläcka ägg och vispa för de ska minsann bli händiga i köket, den saken är säker. Jag ska fixa mysmellis i soffan och se på film med barnen och hur lång och tråkig filmen än är så ska jag liksom bara härda ut. Vara där. Närvarande. Gosig. Jag ska spela spel också, jajamensann. Läsa böcker. Kanske rentutav måla med vattenfärg? OK, där tog jag i lite väl men se på film i alla fall. Mysa. Kvalitetstid.
Moi - en Mysmamma.
Jag vet inte riktigt när det spårar ur. Bara att det gör det. Blåbärspannakorna blir helt vidriga smetiga saker och när jag vänder dem i pannan flyger det blåbär i hela köket (blåbär igen? varför? VARFÖR?). Ingen äter. De bara gnäller. Klagar. Bråkar. Gnäller igen.
Och jag tappar hela min goda ansats att vara Mysmamman.
Man gör där när man ligger där och svabbar på golvet igen, medan femåringen nästan stryper fyraåringen med batman-capen och fyraåringen hämnas med svärdhugg mot ett öga och ettåringen kastar mat och klättrar upp på allt och ramlar ner, inte en gång utan typ fyrahundra gånger. Inom loppet av en timme.
Jag är helt svettig. Att (s)vabba är ingen barnlek. Man måste verkligen vara i toppform själv för att orka med en heldag. Det kräver också sin ansenliga mängd tröstfika.
Jag gormar, väser, mutar, hotar, talar "allvar", skriker, är martyr (Mammor är OCKSÅ TRÖTTA IBLAND). Jag som skulle skoja, busa, gulla, smickra, trixa, pyssla ...men ibland orkar man inte. Och då måste man komma ihåg att man duger ändå. Jag är en Good Enough Mom. Jag älskar mina barn över allt annat. Det är ju faktiskt viktigast. Kärlek.
Även om jag är kass på att pyssla och klippa och klistra och spela Fia med knuff (som ju dessvärre är världens segaste spel som aaaaaaldrig tar slut och inte får man vinna heller utan måste fuska så man blir SIST. Det går emot alla mina instinkter)
Men jag är Good Enough.
Det räcker.
För övrigt känns det mer som om jag SVABBAR. Hela köket är nerkletat redan vid tio-snåret. Yogurt fastsmetat på stolar, bord, element, parkett och vägg (!). Tur att man valde "skogsbär" för blåbärsfläckar är ju så smidiga att få bort. Not. Bara att börja torka och svabba.
Och sätta alla barnen i badet.
Men det gör iiiingenting för jag har bestämt mig för att vara en sån där härlig, närvarande mamma med ändlöst tålamod just idag (jo jag blev lite inspirerad av en föräldraföreläsning igår kväll).
Jag ska göra blåbärspannkakor tillsammans med barnen, skojiga blålila pannkakor med karamellfärg i. Mina söner ska kläcka ägg och vispa för de ska minsann bli händiga i köket, den saken är säker. Jag ska fixa mysmellis i soffan och se på film med barnen och hur lång och tråkig filmen än är så ska jag liksom bara härda ut. Vara där. Närvarande. Gosig. Jag ska spela spel också, jajamensann. Läsa böcker. Kanske rentutav måla med vattenfärg? OK, där tog jag i lite väl men se på film i alla fall. Mysa. Kvalitetstid.
Moi - en Mysmamma.
Jag vet inte riktigt när det spårar ur. Bara att det gör det. Blåbärspannakorna blir helt vidriga smetiga saker och när jag vänder dem i pannan flyger det blåbär i hela köket (blåbär igen? varför? VARFÖR?). Ingen äter. De bara gnäller. Klagar. Bråkar. Gnäller igen.
Och jag tappar hela min goda ansats att vara Mysmamman.
Man gör där när man ligger där och svabbar på golvet igen, medan femåringen nästan stryper fyraåringen med batman-capen och fyraåringen hämnas med svärdhugg mot ett öga och ettåringen kastar mat och klättrar upp på allt och ramlar ner, inte en gång utan typ fyrahundra gånger. Inom loppet av en timme.
Jag är helt svettig. Att (s)vabba är ingen barnlek. Man måste verkligen vara i toppform själv för att orka med en heldag. Det kräver också sin ansenliga mängd tröstfika.
Jag gormar, väser, mutar, hotar, talar "allvar", skriker, är martyr (Mammor är OCKSÅ TRÖTTA IBLAND). Jag som skulle skoja, busa, gulla, smickra, trixa, pyssla ...men ibland orkar man inte. Och då måste man komma ihåg att man duger ändå. Jag är en Good Enough Mom. Jag älskar mina barn över allt annat. Det är ju faktiskt viktigast. Kärlek.
Även om jag är kass på att pyssla och klippa och klistra och spela Fia med knuff (som ju dessvärre är världens segaste spel som aaaaaaldrig tar slut och inte får man vinna heller utan måste fuska så man blir SIST. Det går emot alla mina instinkter)
Men jag är Good Enough.
Det räcker.
Treåringens tandispremiär
Tandis med treåringen. Hurra.
Två tandläkarrädda föräldrar ska övervinna sin egen rädsla och tvinga dit en medfött lika tandläkarrädd son.
Två tandläkarrädda föräldrar ska övervinna sin egen rädsla och tvinga dit en medfött lika tandläkarrädd son.
Och därtill övertyga honom om att det är roligt.
Jag gick ut tidigt och skoningslöst hårt med min kampanj för det JÄTTEROLIGA besöket som bara STORA KILLAR SOM FYLLER TRE får göra hos tandläkaren.
Så KUL får minsann inte lillebror (som mycket riktigt snart blev avundsjuk.)
(Att lillebror borde ha fått se en tandläkarspecialist redan vid tio månaders ålder pga att han ramlade och slog av framtänderna är en annan historia).
Jag lobbade stenhårt för hur SPÄNNANDE det skulle bli att träffa Tandläkar-Mona.
Får man se ut hur som helst på Folktandvården nu för tiden, tänkte jag förortsfördömande när vi slutligen träffade Mona. Tandläkar-Mona med strassten i framtanden. Hon har bergis piercade tuttar också. Fast de slipper vi åtminstone se.
"Har du en stjärna i tanden?" frågar treåringen, mäkta imponerad.
"Nej det är en diamant".
Nåja tänkte surkäringen Sofia, diamant var väl att ta i. Nån slags fake-strass var det väl ändå fråga om.
"Får jag en stjärna i tanden?" frågar treåringe andlöst.
OVER MY DEAD BODY mimar surmorsan.
"Nej men du kan få ett bamseklistermärke!" säger Mona vänligt med sitt xylitol-strass-smile.
Som du sen kan ta och klistra fast på altandörren så att det aldrig mer går att rubba! fyllde jag i. Fast jag sa det inte högt förstås, utan jag tänkte det för mig själv, där jag stod och försökte vara en stöttande och positiv tandläkarmamma.
Ettan var som tur var mest intresserad av stolens funktioner. Sen pillade han loss avloppsgrejen i spottkoppen och när både Mona och den något mer lättirriterade tandsköterskan påpekade att det var lite snuskigt just där, där alla andra spottade, då blev ju naturligtvis just det området högintressant.
Som tur är var besöket kort. Typ bara gapa och visa tänderna sen var det klart.
Vi hann bara demontera suggrejen och sabba avloppet i spottkoppen. Och spilla lite vatten och åka upp och ner i stolen ett tjugotal gånger. Det var värt inte mindre än TVÅ bambseklistermärken.
Ge oss lite mer tid nästa gång, Strass-Mona, så ska vi nog lyckas sabba hela tandläkarstolen.
Hur många bamseklistermärken får vi DÅ?
Avslöjad!!!
Sambon är bortrest. Kylen är tom. Barnen är hungriga.
Ungefär så började min dag idag. (egentligen började dagen redan tidigt i natt, då första barnet kom krypandes till min säng, följt av andra barnet, och sen ett tredje som krävde välling pronto). Vi brukar vara präktiga och äta värsta grötfrukosten, något jag efter år av hårda förhandlingar (med diffusa referenser till bl a livsmedelsverket) har sålt in hos den motvillige fransmannen (som är uppväxt på espresso och croissants).
I brist på havregryn lanserar jag dock det i vår familj lite lyxigare konceptet "Yogurtfrukost". Barnen jublar: "Hurra, vilken fest ! Mamma gör yogurtfrukost, yippie!!!
Det är då jag upptäcker att även yogurten är slut. Åtminstone den goda med jordgubbssmak. Kvar finns lite torftig naturell yogurt som barnen vägrar äta (och som i sanningens namn inte är så värst god). Jag får som tur är det briljanta (om jag får säga det själv) infallet att blanda en stor mängd naturell yogurt med en pytteskvätt jordgubbsyogurt i deras skålar. Efter ett idoga mixande har allt antagit en fin ljusrosa ton - voila!
"Jordgubbsyogurt, kom och ät barn!"
Sexåringen kastar en snabb blick ner i skålen och säger anklagande:
"Det syns VERKLIGEN att du har försökt dölja den vita yogurten mamma".
Avslöjad!
Det är väl här ungefär jag borde ha backat.. Lagt ner. Hållt tyst och erbjudit en messmörsmacka som muta.
Men nej jag är ostopbar och omdömeslös i det här läget och går igång på alla cylindrar med nån slags icke genomtänkt föreläsning om vikten av att lära sig äta yogurt och annat utan socker, och det måste alla lära sig, och grönsaker ska man också äta minsann, jajalmensan, och det måste alla människor faktiskt träääna på.
Sonen är tyst en kvarts sekund och säger sedan:
"Måste de som bor i plåt- och kartonghus också träna på det? Jag tror inte det va mamma?"
Fan. Det ante mig att min senaste icke-genomarbetade föreläsning, den om barnen i Afrika som jag lovat mig själv att aldrig hålla, skulle slå tillbaka en dag.
Anade bara inte att det skulle ske så snart.
Ungefär så började min dag idag. (egentligen började dagen redan tidigt i natt, då första barnet kom krypandes till min säng, följt av andra barnet, och sen ett tredje som krävde välling pronto). Vi brukar vara präktiga och äta värsta grötfrukosten, något jag efter år av hårda förhandlingar (med diffusa referenser till bl a livsmedelsverket) har sålt in hos den motvillige fransmannen (som är uppväxt på espresso och croissants).
I brist på havregryn lanserar jag dock det i vår familj lite lyxigare konceptet "Yogurtfrukost". Barnen jublar: "Hurra, vilken fest ! Mamma gör yogurtfrukost, yippie!!!
Det är då jag upptäcker att även yogurten är slut. Åtminstone den goda med jordgubbssmak. Kvar finns lite torftig naturell yogurt som barnen vägrar äta (och som i sanningens namn inte är så värst god). Jag får som tur är det briljanta (om jag får säga det själv) infallet att blanda en stor mängd naturell yogurt med en pytteskvätt jordgubbsyogurt i deras skålar. Efter ett idoga mixande har allt antagit en fin ljusrosa ton - voila!
"Jordgubbsyogurt, kom och ät barn!"
Sexåringen kastar en snabb blick ner i skålen och säger anklagande:
"Det syns VERKLIGEN att du har försökt dölja den vita yogurten mamma".
Avslöjad!
Det är väl här ungefär jag borde ha backat.. Lagt ner. Hållt tyst och erbjudit en messmörsmacka som muta.
Men nej jag är ostopbar och omdömeslös i det här läget och går igång på alla cylindrar med nån slags icke genomtänkt föreläsning om vikten av att lära sig äta yogurt och annat utan socker, och det måste alla lära sig, och grönsaker ska man också äta minsann, jajalmensan, och det måste alla människor faktiskt träääna på.
Sonen är tyst en kvarts sekund och säger sedan:
"Måste de som bor i plåt- och kartonghus också träna på det? Jag tror inte det va mamma?"
Fan. Det ante mig att min senaste icke-genomarbetade föreläsning, den om barnen i Afrika som jag lovat mig själv att aldrig hålla, skulle slå tillbaka en dag.
Anade bara inte att det skulle ske så snart.
Att hålla hemlisar
Sonen är "sjuk".
Eller åtminstone diagnostiserade dagispersonalen honom som sjuk. Det gör de typ varannan vecka.
Han uppvisar sällan ett endaste symptom när han väl nått hemmet.
Och jag står bara inte ut hemma så vi har rymt till ett fik. Fast fikabesöket är vår "hemlis" förklarar jag med betoning på varje ord. Annars blir storebrorsan yxtokig. Allt är ju redan "superorättvist" i hans värld och informationen att lillebror fått gå på fik med mamma skulle bli mer än han kan processa i nuläget. Alltså är det vår "hemlis". Det är bara jag och Alfred i hela världen som ska få veta något alls om pannkakor med grädde och enorma kanelbullar till efterrätt.
"Men mamma, jag är inte så bra på hemlisar", säger sonen tungt och bekymrat, med sin lilla varma (lätt kladdiga) hand instucken i min.
"Men hur menar du då älskling?" undrar jag med min mildaste mammaröst. Ska medges att jag ääälskar när jag får vara så där moderlig och lyssnande och pedagogisk. Mitt moderliga tålamod kaaaan bero på att vi ska lyxluncha ute då jag håller på att gå helt bananas där jag hasar runt och vabbar (snarare SVABBAR) i huset.
"Jag blir så himla sugen på att berätta dem" avslöjar sonen.
"Shit!" tänker jag. Det har gått i arv. I rakt nedåtstigande led. Inte bara min egen, utan nu även mina avkommors generation har drabbats. Vi är alla URDÅLIGA på att hålla hemlisar.
För det är ju just så som fyreårige Alfred så fint verbaliserat: Man blir ju så himla sugen på att berätta!
Och är det inte det hemlisar är till för - egentligen? Att berättas? För vad ska man annars ha dem till? Hur kul är det att bara gå runt och trycka med sin hemliga hemlis och aldrig få säga nåt till någon?
"Vet du vad Alfred" säger jag förtroligt. "Du får berätta vår hemlis för precis vem du vill när du vill!"
Sonen lyser upp, avservärt lättad.
"SÅNA HEMLISAR gillar jag" säger han nöjt.
Jag håller med.
Eller åtminstone diagnostiserade dagispersonalen honom som sjuk. Det gör de typ varannan vecka.
Han uppvisar sällan ett endaste symptom när han väl nått hemmet.
Och jag står bara inte ut hemma så vi har rymt till ett fik. Fast fikabesöket är vår "hemlis" förklarar jag med betoning på varje ord. Annars blir storebrorsan yxtokig. Allt är ju redan "superorättvist" i hans värld och informationen att lillebror fått gå på fik med mamma skulle bli mer än han kan processa i nuläget. Alltså är det vår "hemlis". Det är bara jag och Alfred i hela världen som ska få veta något alls om pannkakor med grädde och enorma kanelbullar till efterrätt.
"Men mamma, jag är inte så bra på hemlisar", säger sonen tungt och bekymrat, med sin lilla varma (lätt kladdiga) hand instucken i min.
"Men hur menar du då älskling?" undrar jag med min mildaste mammaröst. Ska medges att jag ääälskar när jag får vara så där moderlig och lyssnande och pedagogisk. Mitt moderliga tålamod kaaaan bero på att vi ska lyxluncha ute då jag håller på att gå helt bananas där jag hasar runt och vabbar (snarare SVABBAR) i huset.
"Jag blir så himla sugen på att berätta dem" avslöjar sonen.
"Shit!" tänker jag. Det har gått i arv. I rakt nedåtstigande led. Inte bara min egen, utan nu även mina avkommors generation har drabbats. Vi är alla URDÅLIGA på att hålla hemlisar.
För det är ju just så som fyreårige Alfred så fint verbaliserat: Man blir ju så himla sugen på att berätta!
Och är det inte det hemlisar är till för - egentligen? Att berättas? För vad ska man annars ha dem till? Hur kul är det att bara gå runt och trycka med sin hemliga hemlis och aldrig få säga nåt till någon?
"Vet du vad Alfred" säger jag förtroligt. "Du får berätta vår hemlis för precis vem du vill när du vill!"
Sonen lyser upp, avservärt lättad.
"SÅNA HEMLISAR gillar jag" säger han nöjt.
Jag håller med.
Och jag som aldrig skulle bli en tjatmorsa..
TÄBY 2006. Vissa veckor är mer tålamodsprövande än andra när man har barn. Vissa dagar är outhärdliga. Vissa timmar rent jävliga. Veckor med förkylda barn tillhör dessa veckor.
Att man nyligen haft en helt egen lyxig vuxenhelg då man tankat energi och längtat efter de små avkommorna så det värkte i bröstet spelar ingen roll. Det tar ungefär två minuter att hamna tillbaka på ruta ett. Man hinner bara kliva innanför dörren och ta den första bajsblöjan, på golvet bland högar av smutstvätt i det igengrodda badrummet, för att slungas tillbaka till verkligheten. Och verkligheten är ytterst sällan shoppinghysteri och vinluncher i Köpenhamn. Verkligheten är förkylda småbarn som inte får gå på dagis.
Att jaga sonen med den för alla småbarnsföräldrar så välkända NÄSFRIDA (småäcklig slanganordning med vars hjälp man manuellt suger ut snoret) blir mycket tröttsamt i längden. Med mycket snor och lite otur kan man suga in det rakt i sin egen mun. Detta i kombination med att vi är fångar inomhus, gör att både jag och sonen närmar oss sammanbrottet. På två dagar har han lyckats krossa en hel teservis. Mjukstart med tekanna och skål igår. Idag tekoppar.
Och medan jag förtvivlat försöker städa undan de värsta resterna går han bärsärkargång i resten av bostaden. I ett rasande tempo kryper han från klarhet till klarhet: äta oidentifierbara snuskgrejer under soffbordet. Suga på skurmoppen. Sticka båda händerna ner i toaletten och kladda. Sticka tandborsten i toaletten och suga. Äckligheterna har inga gränser. Han skulle lätt bli Champion i amerikanska Fear Factor.
Matt och tillika förkyld hasar jag efter sonen i min nu grymt äckliga mysbyxa och försöker förhindra de värsta katastroferna från att inträffa. Det går halvbra. Än är han vid liv, men jag är ständigt steget efter vilket betyder att han hinner leka med tändstickor, slicka i det enligt BVC livsfarliga facket för diskmedel på diskmaskinen, och äta blomjord. Ordet nej har liksom förlorat sin innebörd. Åtminstone i vårt hus.
Jag upprepar det ett tusental gånger dagligen utan någon som helst effekt. Nej nej nej, inte röra, akta! Nej inte där, nej, nej, JAG SA INTE DÄR! RÖÖÖÖÖÖR IIIIINTEEEEEEEE!
Man tappar kontrollen. Man skriker. Man blir en dålig mamma. Man blir mamman man aldrig skulle bli någonsin. Man vill faktiskt rentutav slå de två gullungar som man älskar mer än allt annat i hela världen. Hårt. Åtminstone lite på armen. Särskilt när ettåringen för andra gången idag gett mig en dansk skalle (han har just upptäckt hur högeffektivt det är som kommunikationsmedel) och spottat mig i ansiktet. – – JAMEN alltså vad lär de sig på dagis?? vill man helst tjuta. För då slipper man ju liksom ansvaret. Så inser man att så här ser livet ut nu. Det är bara att gilla läget.
Så man kämpar på. Man försöker hålla sig upprätt, och fortsätter tappert med sina NEJ; jag sa nej, inte där, nej AKTA mamma har sagt NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. Och man hoppas att nästa gång det ringer på dörren så ska supernanny Jo Frost stå utanför, stabil och rådig med sin trygga nanny-blick, redo att lösa vår familjs eskalerande kaos. Men det är bara grannen som är sur över att barnen återigen har skyfflat hela deras brevlåda full med snö (vad nu det är att tjata om, det är ju ingenting mot i somras då barnen fyllde den med mördarsniglars..)
Idag höll jag den stora ELD-ÄR-JÄTTESUPERFARLIGT-föreläsningen. Det gick sådär. Kanske var jag inte tillräckligt förberedd. Det kändes som om treåringen tog hem debatten. Efter mitt långa pompuösa tal om att det är jättefarligt och hela huset kan brinna ner och alla leksakerna med och då har vi ingen stans att bo och ni får aldrig aldrig aldrig leka med brinnande ljus, säger treåringen: Men då flyttar vi bara till stugan!
Japp. Så var det problemet löst. Jag skulle ju bli en sådan där pedagogisk morsa. Som förklar allt tydligt och bra. Som förstår barnen och talar så att barnen förstår. Jag trodde att den pedagogiska modern inom mig skulle komma naturligt. Det gjorde hon tydligen inte.
Därför försökte jag, som den gamla högskolestudent man nu är, att skaffa litteratur för att förkovra mig i ämnet. Men jag har inte ens orkat ta mig igenom första delen av Anna Wahlgren-bibeln och ingen av de andra böckerna jag i min desperation har införskaffat heller. För när ska jag läsa dem? Mellan badet och nattningen eller? Eller kanske medan jag skopar in burkmat i Ettan, simultanammar Tvåan och försöker bränna något slags ätbart till mig själv på spisen samtidigt?
Nej, inget har jag hunnit läsa de senaste åren. Utom möjligen några gamla Vi Föräldrar, och den präktiga framtoningen i tidningen gjorde mig genast anti-föräldraskapet på det stora hela. Så jag har fortsatt mitt amatörrace som förälder. Det är ju inte klokt egentligen, att de låter mig hålla på.
Jag tjatar på om än det ena och än det andra och någon egentlig effekt tycks det inte ha för jag får tjata om samma sak om och om igen. Dag efter dag.
Min Du-måste-ha-vantarna-på-dig-annars-blir-du-sjuk-föreläsning gick inte heller så bra. ”Jamen det är ingen fara mamma, det går faktiskt bra i alla fall”, säger han då med vän röst och vippar med sina kolsvarta långa fransar tills mitt hjärta smälter. Likadant gick min man-får-inte-skrika-föreläsning. ”Jamen mamma DU skriker ju! Du bara skriker hela tiden. Du får skärpa dig, mamma!” JAG ska skärpa mig. JAG. Ja, men ibland blir mammor trötta och då skriker de fast de egentligen inte vill och jag VILL INTE SKRIKA…vrålar den nu fullständigt galna mamman, väl medveten om att hon mist all kontroll.
Jag undrar vad Jo Frost skulle ha sagt?
Att man nyligen haft en helt egen lyxig vuxenhelg då man tankat energi och längtat efter de små avkommorna så det värkte i bröstet spelar ingen roll. Det tar ungefär två minuter att hamna tillbaka på ruta ett. Man hinner bara kliva innanför dörren och ta den första bajsblöjan, på golvet bland högar av smutstvätt i det igengrodda badrummet, för att slungas tillbaka till verkligheten. Och verkligheten är ytterst sällan shoppinghysteri och vinluncher i Köpenhamn. Verkligheten är förkylda småbarn som inte får gå på dagis.
Att jaga sonen med den för alla småbarnsföräldrar så välkända NÄSFRIDA (småäcklig slanganordning med vars hjälp man manuellt suger ut snoret) blir mycket tröttsamt i längden. Med mycket snor och lite otur kan man suga in det rakt i sin egen mun. Detta i kombination med att vi är fångar inomhus, gör att både jag och sonen närmar oss sammanbrottet. På två dagar har han lyckats krossa en hel teservis. Mjukstart med tekanna och skål igår. Idag tekoppar.
Och medan jag förtvivlat försöker städa undan de värsta resterna går han bärsärkargång i resten av bostaden. I ett rasande tempo kryper han från klarhet till klarhet: äta oidentifierbara snuskgrejer under soffbordet. Suga på skurmoppen. Sticka båda händerna ner i toaletten och kladda. Sticka tandborsten i toaletten och suga. Äckligheterna har inga gränser. Han skulle lätt bli Champion i amerikanska Fear Factor.
Matt och tillika förkyld hasar jag efter sonen i min nu grymt äckliga mysbyxa och försöker förhindra de värsta katastroferna från att inträffa. Det går halvbra. Än är han vid liv, men jag är ständigt steget efter vilket betyder att han hinner leka med tändstickor, slicka i det enligt BVC livsfarliga facket för diskmedel på diskmaskinen, och äta blomjord. Ordet nej har liksom förlorat sin innebörd. Åtminstone i vårt hus.
Jag upprepar det ett tusental gånger dagligen utan någon som helst effekt. Nej nej nej, inte röra, akta! Nej inte där, nej, nej, JAG SA INTE DÄR! RÖÖÖÖÖÖR IIIIINTEEEEEEEE!
Man tappar kontrollen. Man skriker. Man blir en dålig mamma. Man blir mamman man aldrig skulle bli någonsin. Man vill faktiskt rentutav slå de två gullungar som man älskar mer än allt annat i hela världen. Hårt. Åtminstone lite på armen. Särskilt när ettåringen för andra gången idag gett mig en dansk skalle (han har just upptäckt hur högeffektivt det är som kommunikationsmedel) och spottat mig i ansiktet. – – JAMEN alltså vad lär de sig på dagis?? vill man helst tjuta. För då slipper man ju liksom ansvaret. Så inser man att så här ser livet ut nu. Det är bara att gilla läget.
Så man kämpar på. Man försöker hålla sig upprätt, och fortsätter tappert med sina NEJ; jag sa nej, inte där, nej AKTA mamma har sagt NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. Och man hoppas att nästa gång det ringer på dörren så ska supernanny Jo Frost stå utanför, stabil och rådig med sin trygga nanny-blick, redo att lösa vår familjs eskalerande kaos. Men det är bara grannen som är sur över att barnen återigen har skyfflat hela deras brevlåda full med snö (vad nu det är att tjata om, det är ju ingenting mot i somras då barnen fyllde den med mördarsniglars..)
Idag höll jag den stora ELD-ÄR-JÄTTESUPERFARLIGT-föreläsningen. Det gick sådär. Kanske var jag inte tillräckligt förberedd. Det kändes som om treåringen tog hem debatten. Efter mitt långa pompuösa tal om att det är jättefarligt och hela huset kan brinna ner och alla leksakerna med och då har vi ingen stans att bo och ni får aldrig aldrig aldrig leka med brinnande ljus, säger treåringen: Men då flyttar vi bara till stugan!
Japp. Så var det problemet löst. Jag skulle ju bli en sådan där pedagogisk morsa. Som förklar allt tydligt och bra. Som förstår barnen och talar så att barnen förstår. Jag trodde att den pedagogiska modern inom mig skulle komma naturligt. Det gjorde hon tydligen inte.
Därför försökte jag, som den gamla högskolestudent man nu är, att skaffa litteratur för att förkovra mig i ämnet. Men jag har inte ens orkat ta mig igenom första delen av Anna Wahlgren-bibeln och ingen av de andra böckerna jag i min desperation har införskaffat heller. För när ska jag läsa dem? Mellan badet och nattningen eller? Eller kanske medan jag skopar in burkmat i Ettan, simultanammar Tvåan och försöker bränna något slags ätbart till mig själv på spisen samtidigt?
Nej, inget har jag hunnit läsa de senaste åren. Utom möjligen några gamla Vi Föräldrar, och den präktiga framtoningen i tidningen gjorde mig genast anti-föräldraskapet på det stora hela. Så jag har fortsatt mitt amatörrace som förälder. Det är ju inte klokt egentligen, att de låter mig hålla på.
Jag tjatar på om än det ena och än det andra och någon egentlig effekt tycks det inte ha för jag får tjata om samma sak om och om igen. Dag efter dag.
Min Du-måste-ha-vantarna-på-dig-annars-blir-du-sjuk-föreläsning gick inte heller så bra. ”Jamen det är ingen fara mamma, det går faktiskt bra i alla fall”, säger han då med vän röst och vippar med sina kolsvarta långa fransar tills mitt hjärta smälter. Likadant gick min man-får-inte-skrika-föreläsning. ”Jamen mamma DU skriker ju! Du bara skriker hela tiden. Du får skärpa dig, mamma!” JAG ska skärpa mig. JAG. Ja, men ibland blir mammor trötta och då skriker de fast de egentligen inte vill och jag VILL INTE SKRIKA…vrålar den nu fullständigt galna mamman, väl medveten om att hon mist all kontroll.
Jag undrar vad Jo Frost skulle ha sagt?
