SOFIA STORIES

Fuck åldersnojan.

Jag har nått den nu. Kulmen på min kris. Min 40-årskris.

Varannan fredag slår den till. Hårt. Obevekligt. Som en klocka. Barnen-borta-bluesen.

Jag vänjer mig aldrig. De är där, så nära, de fyller mina rum och mitt hjärta med skratt och bus och tjat och bråk. Det är underbart. En vecka är det underbart. Jobbigt, javisst, tålamodsprövande absolut! Men likafullt underbart. Jag är mamma, mamma på riktigt. IRL. Allt är som det ska vara.

Sen är de plötsligt borta. Lägenheten ekar tyst och tom. Jag går i cirklar i deras rum och luktar på deras ihopknölade pyjamasar jag hittar på golvet. Jag plockar leksaker och gråter och kan inte ens glädjas åt att jag slipper snubbla över legobitar, slipper lyssna på tv-spelets blippande eller att soffkuddarna ligger kvar sådär snyggt på sin plats eftersom ingen hoppar i soffan.

Jag skulle gärna gå barfota på legobitar dagarna i ända bara de vore här. Hemma. Hos mig.

Sju dagar är lång tid. Det är 168 timmar. Tiotusenåttio minuter. Utan mina barn. Det är tiotusen minuters längtan. Tiotusen minuters ångest. Jag har ju själv valt detta. Och nu får vi alla, både jag och mina barn, betala priset. Och det är högt.

Nedräkningen börjar tidigt. Separationsångesten kommer smygande. Vi kör fredagsmys redan på torsdagen. Fredagsfrukosten blir en orgie i onyttigheter. Gröt och yogurt är utbytt mot honungsmackor och varm choklad. Allt är tillåtet, bara de är glada.  Jag pussar deras mjuka kinder och snusar i deras rufsiga kalufser och kramar dem så ofta att de slingar sig undan. Treåringen får till och med sitta i mitt knä vid frukost.

Jag överkompenserar. Jag curlar. Jag gör allt som står i min makt för att det ska bli mysigt. Supermysigt. Så mysigt att de minns hela långa veckan hos pappa hur mysigt det är hos mamma. Hur mysig mamma är. Hur mycket jag älskar dem. Hur otroligt galet mycket jag älskar dem.

Jag sitter på huk och tar mig tid att lyssna på varje klurig fundering, jag pussar varje blåmärke, jag anstränger mig för att använda min lenaste mammaröst fast jag har missat bussen och är toksen till jobbet och jobbmobilen ringer i fickan. Det får inte bli fel på fredag morgon. Det får inte bli stressigt och skrikigt och tjatigt och gråtigt.

Det måste kännas bra när jag lämnar dem på fredag. För om jag går till jobbet med ont i magen, om jag lämnat lessna små knytt på dagis och skola, då har jag inte bara ont i magen tills jag hämtar dem på eftermiddagen. Nej då har jag ont i magen i sju dagar. Det är lång tid. Lämningen måste gå bra.

Det var inte så här det skulle bli, mitt mammaliv. Det var inte så här jag såg det. Jag skulle ju vara där. Varje dag, natta dem varje kväll, pussa dem varje morgon, lyssna till varje historia. En mamma ska ju vara där. Jag som burit dem under mitt hjärta, ammat dem dygnet runt, lyssnat till varje andetag, sovit med dem varje natt. Jag som varit där och sett det första leendet, hört det första ordet, hjälpt dem ta det första steget, känt på den första tanden.

Nu missar jag hälften. Halva mina barns liv. Nej, det var inte så här jag såg mitt mammaliv.

Och det är så svårt att njuta av det där icke-mammalivet. Av egentiden jag tidigare bara drömt om, egna kvällar då jag kan träffa vänner, gå på bio, ligga ostörd i badet. Vem bryr sig? Vem fan vill bada och dricka drinkar och gå på bio när man bara längtar efter den där gosiga barnkramen, de där orden ”jag älskar dig mamma”, de där sockerdricksporlande skratten i den nybyggda kojan i min säng på morgonen.

Om sju dagar är de här igen. 168 timmar. Tiotusen tunga minuter. Jag längtar.

Har utkristalliserat en ny vänskapskategori. Ny för mig i alla fall. Och viktig.
Jag kallar dem D Friends. Divorced Friends.

De har en rad fördelar (utan inbördes ordning):

• De har barnfria dagar.
• De vet alltid preciiiis vad jag pratar om.
• De vet hur ont det gör att säga hejdå till barnen.
• De vet varför man trycker i sig en påse godis på väg hem till den tomma lägenheten.
• De har full förståelse för att man toksveper tre glas rött i rasande fart första ensamma kvällen.
• De har alla sunshinestories om hur deras liv blivit bättre P.D. (post divorce)
• De är toppen på att lyssna, peppa och ge råd, vilket förstås alla mina vänner är, men D Friends har stenkoll på P.D-situationens pros and cons.
• Och – de vet hur man njuter av de där barnfria dagarna.
• En intressant nämnare för alla D Friends jag hittills träffat är att de dessutom är träningstokiga. Med stort T. Vilket förstås bara är ett stort plus även det.

De är coola, alla D Friends.

Tack för att ni finns!

Löftet att bli en bättre (läs: mer aktiv) bloggare har varit omöjligt att hålla av flera anledningar. Den främsta av den är att jag inte har någon uppkoppling hemma än. Sen medför ju en flytt onekligen lite merjobb. Särskilt om man är inredningsbesatt och vill ha alla tavlor uppspikade inom en vecka. Men bättring utlovas.

Här kommer – på MarathonMias begäran – veckans bästa. För nu får det väl ändå vara färdiggnällt om ryggont och annat elände.

• 1. VÄNNERNA!!! Alla de fantastiska människor som håller mig över ytan och som stöttat och lyssnat på månader (ok...år) av ältande och gått på visningar och som nu i slutspurten kom och släpade och bar flyttkartonger och möbler för kung och fosterland. Kan inte tacka er nog! Ni är ovärderliga och underbara! Kramar!

• 2.  SJUÅRINGEN! som kört nedräkning och längtat efter att få komma till lägenheten och som ändå vågar ifrågasätta allt – och bemötte vårt speech om att "mamma och pappa tror att alla kommer att må bättre om vi gör så här...bla bla" med "TROR? TROR ATT DET BLIR BÄTTRE? Vet ni inte ens?"

• 3.  FEMÅRINGEN som stencool berättar för alla att "mamma och pappa ska skiljas för de är inte kära längre och typ bara kompisar" och "vi får äta på balkongen varje dag i lägenheten, det är såå coolt"

• 4. TVÅÅRINGEN som glatt klev in i nya hemmet och sa "Jag är jätteglad mamma! Det är LOLIGT i lägenheten!"

• 5.  EXET (som visserligen måste klassas som en looser eftersom han mister MOI ; ) men som platsar på listan eftersom han stöttat och burit kartonger och gjort det svåra lite mindre svårt

• 6.  TJEJERNA!!! som förgyllt tiden i mitt nya hem genom att drälla in med bubbel (rosa!), vackra champagneglas, utsökt choklad, färgglada drömpresenter, lunchsällskap och inredningshjälp och bärhjälp och bäst av allt förstås: ert sällskap! Jag är såååå tacksam att jag har er! Kärlek!

• 7.  JAG!!! För att jag vågade. För att jag hoppade. För att jag bara har ett liv och vill göra det allra bästa av den tid jag får, för att jag vill vara den bästa Sofia jag kan vara, för att jag redan nu är en bättre mamma än jag varit senaste halvåret och för att jag vill leva fullt ut. Och för att jag fortfarande är en hopplös romantiker som vill ha den där Hollywood-happy-endingen. För visst finns den?

1. UPPBROTT. This is it. Nu separerar vi. På riktigt. Nobody said it was going to be easy. And it's not.

2. PACKNING. Nej, den är inte avklarad. Det är ofattbart hur mycket skit jag samlat på mig på fem år i huset...Och mitt Feng-Shuirensande går oroväckande dåligt. Orka.

3. RYGGSKADA. Pajade ryggen på träningen. Snacka om dålig timing två dagar innan flytt! Här ska ju rollas och tapetseras och bäras i dagarna sju!

4. RYGGONT. Måste nämna ryggen en gång till. För jag kan varken sitta/stå/sitta/ligga/klä på mig och har tokont trots överdos av alla marknadens tillgängliga läkemedel (och lite snodda receptbelagda tabletter) 

5. DEADLINES. Tidningar ska skrivas. Tidningar ska korras. Tidningar ska layoutas. Tidningar ska till tryck. Allt precis just nu när jag är invalido och mitt i en skiljsmässa och mitt i en flytt.

6. TRÖSTGODIS. Det är faktiskt lite småäckligt hur snabbt man faller in i gamla välbekanta missbruksbeteenden. Och mängden choklad jag hetsat i mig denna värsting-vecka är rent uttalat äcklig.

7. BANKSTRUL. 18 timmar innan tillträdet ringer banken och säger att de mystiskt nog har "tappat bort" hela mitt låneärende. Inga underskrivna papper finns. Inget lån är klart.. (och själv ligger jag invalido i Täbban och kan inte transportera mig till Nordea med ett stort behov av två miljoner pronto). Får banker strula bort saker och ting? Börjar inte folk jobba på just bank för att de är så där trååkigt noggranna och ordningssamma?

..eller.. till att börja med nya sjuka tag då jag är helt golvad av ryggont. Men vilka tag som helst som ger mig något slags grepp om tillvaron känns bra i nuläget.

Det har varit en svart lång vinter fylld av beslutsångest, stress och sömnlöshet.
Nu börjar jag om. Ensam.
Eller ensam och ensam, jag har ju tre fantastiska barn halva tiden. Men själv i alla fall.

Det är tanken på barnen som är det svåraste mitt i allt detta kaos. Det svåraste blir ju just att inte få bädda ner dem varje kväll, vara där krama dem när de vaknar, finnas där för att blåsa när de skrubbat knät och trösta när de är ledsna. Att inte få höra deras sockerdricksskratt när man pussar dem på magen eller busar och att inte få ligga nära, nära och dra in deras doft - och tacka högre makter för att de finns-  innan man somnar. All denna kärlek man vill ge!

Ändå tror jag att allt blir bättre nu (ja..min rygg inkluderad..) Det kan egentligen bara bli bättre. För vinterns stories har inte ens varit värdiga att skriva om. Så det har varit väldigt tyst här på bloggen.
Att sitta och deala om allt från köksstolar till dagar med barnen är en vidrig och ovärdig sysselsättning.
Att packa ner inte bara ett helt hus, utan ett helt liv, sak för sak, minne för minne, är fullständigt verklighetsfrämmande.
För att inte tala om att försöka föreställa sig, verkligen förstå, konsekvenserna av det beslut vi fattat. Konsekvenserna det får för de tre små människor vi älskar mest i hela världen. Konsekvenserna det får i vardagen, i stort och smått för oss alla. Ensam om att ta varje strid, steka varje pannkaka. Ensamma födelsedagar och jular. Skräckscenarion där de så småningom väljer att bara bo hos en av oss (företrädesvis den som har stort hus med egna rum till alla barn och jättestor studsmatta i trädgården)(alltså inte ghetto mama i lgh). Mycket ångest och mycket gråt.

Men nu börjar jag om. Nya överlevnadsstrategier behövs. Strategier för hur jag ska ta mig igenom såväl dagar själv med tre barn som ska lämnas och hämtas och skjutsas och uppfostras och matas och nattas  – som hur tusan jag ska överleva dagar utan dem.
Och hur jag då ska hinna jobba ikapp, träna så jag blir en toksnygg och stark singelmama, tvätta, städa, handla, förbereda den fantastiska kvalitetsmat jag nu ämnar servera mina barn och träffa vännerna som håller mig över ytan och skriva klart de där böckerna jag vill skriva och lära mig att spela gitarr och och och...förmodligen måste jag väl även klämma in nån slags basic matlagningskurs om jag ska leva upp till min idealiserade och orealistiska idé om att jag nu ska bli bästa mamman även på matfronten.

Men allt är möjligt! Jag är på gång! Jag får min nya nyckel i morgon!
Things can only get better!

Han är sjuk ofta, min son. Eller. Sjuk? Snarare fejksjuk. En fejksjuk sjuåring. Eller. Han är ju inte en sju. Inte förän om två veckor (vilket borde innebära gott om tid för mig att styra upp kalas och presenter).
Men fejksjuk är han. Ofta. Jag kallas in till skolan - och redan på väg ut, när vi går hand i hand över skolgården, piggnar han till avsevärt. Så pass att han inte längre kan gå vid min sida utan bara måste studsa iväg och klättra över alla snöhögar och upp över muren och ner och upp och ner igen. Jag blir alldeles matt.

Han har inte ens börjat första klass. Men han skolkar redan.
För det är ju så myyysigt att vara hemma.
Och här kommer vi till curlande morsans misstag nummer ett: Jag har gjort det för myyysigt att vara sjuk. För jag har ju tänkt på hur jag själv skulle vilja ha det om JAG var sjuk (och de fakto fick leva ut min sjukdom ett par dagar, vilket ju aldrig hänt sen man fick barn).
JAG skulle vilja ha specialfrukost och varm choklad och kanelbulle på eftermiddagen och mysa i soffan med massa täcken och kuddar och se på en ny film och kanske få en glass för att bota det halsonda. Ja, ni fattar.
Nu vill ungen bara vara sjuk.

Hämtade honom igår i skolan. Igen. Fröken hade tydligen ringt på fel nummer hela dagen påstod hon, mycket märkligt eftersom rätt nummer står i alla deras klasslistor och pärmar (gör ju att man ifrågasätter frökens kompetens sådär en aaaaning bara). Han var dålig, min lille plutt, informerades jag till sist om.
Orolig skenar jag till skolan, torterad av dåligt samvete över att de fått tag på mig först på eftermiddagen. Han väntar i kapprummet, lite blek och tyst.
Hand i hand går vi över skolgården och jag frågar oroligt med min lenaste mammaröst: Men hur mår du då älskling?
"jo..." inleder sexåringe med tunn röst. "när jag gör SÅ HÄR!" -varpå han vigoröst demonstrerar en serie mystiska hopp som avslutas i någon slags huvudstående position - så gör det ont i huvudet! klagar han, märkbart uppiggad av sin gymnastiska uppvisning.
"Men mamma kan vi inte äta glass och se på film hemma?" fortsätter han sedan ivrigt.

JAMEN? VA FAN!? Där står man. Blåst igen. För vem skulle INTE känna av huvudet av en sådan övning. I övrigt verkar han märkligt pigg och uppåt. Möjligen lite raspig i halsen, vilket då skulle motivera glassen.
Det är bara att gilla läget. Och trösta sig själv med en skön eftermiddag i soffan, framför Bee Movie för hundrade gången, med en bulimisk portion glass.

Tur att han inte är sjuk oftare.
Och tur att fejksjuka inte smittar syskonen...

Jag är med. Jag är på gång. Jag är hooked.
Det är knappt jag tror det själv. Och Patrik Brissman kommer definitivt inte att tro det.
JAG HAR SPOTIFY! JAG LYSSNAR PÅ SPOTIFY! JAG ÄR MED I MATCHEN!

Visserligen ett år eller så efter alla andra. Men ändå. Ni får ju betänka att jag är en teknikrädd romantiker som fortfarande inte har släppt greppet om mina blandband från 80-talet. Ni vet. De där som jag satt och spelade in på min lilla mono-kassetbandspelare, där jag fick med ungefär två tredjedelar av Trackslåten och en hel del av Kaj Kindvalls svammel. Drömmen var förstås att ha en sån där hip dubbelkassetbandspelare, så att man kunde redigera bort Kaj. Man blev ju lite trött på Kaj.
Fördelen var ju att jag på den tiden visste vad låtarna hette, och vem som spelade dem (och allt detta kan jag tacka Kaj för).

80-talet var liksom mitt musikdecennium. Då hade jag stenkoll. Kunde alla låttexter. Köpte alla OKEJ-nummer och hade rummet tapetserat med affischer, såna där med fyra hål i, där häftstiften suttit i tidningen.
1983 var den musikala höjdpunkten av den givna anledningen att Carola (som på den tiden även hette Häggkvist) vann melodifestivalen och förändrade mitt liv. Jag var elva år och lika hög på Främling som på knark. Att Carola öppnade sin folkparksturné på ett svartbygge till scen i just Älvdalens folkpark kan ha spätt på min besatthet något. Liksom att min klasskompis Ica lyckades fånga Carolas svettiga pannband under konserten, och att jag senare, på en magisk skolrast, fick HÅLLA I PANNBANDET. Fatta. Det var hur stort som helst. Nästan lika stort som när jag 20 år senare KISSADE BREDVID redan nämda Carola på Gondolen (tja, vi var förstås i olika toalettbås, men ändå, vi log mot varandra när vi tvättade händerna efteråt).

Problemet jag vill återkomma till, innan jag fastnar i att älta min pinsamma tidigare dyrkan för Carola, är just det här att min musikala era ägde rum för över 25 år sedan. Det var alltså ett kvarts sekel sedan jag hade koll.
Och nu sitter jag här med Spotify (som min sexårige son redan har bättre koll på) installerat och klart, och kommer inte ihåg vad en enda låt eller artist heter. Det enda jag söker på är Absolute Hits. Och Mojje (han hade dåligt med träffar, kan jag informera om)

Jag ligger dessvärre lite efter på flera fronter. Har fått en Ipod men fortfarande inte riktigt greppat Itunes (jag vet, det är så simpelt att varenda Köpingbo klarar det, men jag bor ju i en annan del av Täby). Så jag har bara fyra låtar på min Ipod, varav den bästa är en jullåt. Och även den börjar bli något tjatig.

Men vad kan man vänta sig av någon som pinsamt nyligen skulle börja kolla in You Tube, och
1. GOOGLADE för att hitta siten
2. googlade på Utube.

Det finns mycket kvar att upptäcka därute för Zetterman.

Vintern är här och med den influensor, kroniska förkylningar och diverse andra sjukdomstillstånd. Diagnoserna haglar. Dagisfröknarna vill helst att alla föräldrar ska hålla sina barn hemma, det är tydligt. För säkerhets skull, för att förhindra ytterligare smittspridning. Duktiga föräldrar håller sina barn hemma för att de inte ska bli sjuka. Och skulle barnen ändå drabbas tar de minst två feberfria dagar hemma innan de åter lämnar in kidsen.

Dessa duktiga föräldrar driver oss andra, vanliga dödliga, mot utbrändhet. Vi mindre duktiga föräldrar som med stressad blick och ont i hjärtat häller i barnet alvedon på morgonen och torkar bort det gröna snoret innan vi kliver in i dagistamburen för att lämna in ett halvkrassligt barn, för att sen skena till jobbet och hinna allt innan deadline. Vi som önskar att vi hade tid, råd, ork och möjlighet att vara en Duktig Förälder. En sån som lagar all ekologisk mat från grunden och bojkottar halvfabrikat och aldrig lämnar in snoriga barn på dagis.

Lämnar sexåringen på skolan. "Flera fall av LÖSS" annonseras det redan på ytterdörren, på ett stort handskrivet plakat. Man blir med andra ord avskräckt innan man ens klivit in, för vem vill kliva in och få löss? Ser framför mig hur det bara kryper och krälar där inne, i sexåringanas toviga manar och den snuskiga heltäckningsmattan. Sexåringen vet knappt vad löss är men försöker snabbt simulera illamående för att slippa gå in. Jag har deadline på jobbet och är ombarmhärtig. In you go! Det blir jättekul! Hipp hurra! Mamma kommer sen!
(och när inte dessa hurtiga tillrop räcker för att mota in honom kan det hända att hot om Nintendo-förbud och dylikt slinker ur mig, det måste erkännas, fast inte varje dag)

Dagis nästa. Dundrar med lätt mammaångest vidare med vagn och väskor och extrakläder och hockeyhjälmar (och barn! Var är barnen? Har jag fått med mig barnen?) i djupsnö. Även på dagis är varningsskyltarna på plats. På ena avdelningen sitter en stor skylt med "MAGSJUKA". Men som om inte det vore nog – väl inne i den förpestade smittozonen möts man av nyheten att även HALSFLUSS och INFLUENSA går. Härligt! Det är här man vill lämpa av sina älskade avkommor för att sen bekymmersfritt springa till kontoret.

Femåringen anar själv oråd och griper ängsligt tag i mig, vägrar att släppa greppet. Måste säga hejdå minst femton gånger med pussar och kramar. Han avtvingar mig ett löfte om att hämta tidigt, vilket jag givetvis inte kommer att kunna infria eftersom den försenade trippelllämningen tar minst en timme och jag är toksen till jobbet. Sen står han med ansiktet tryckt mot rutan och det sista jag ser är hans oroliga blick och den lilla handens ihärdiga vinkande och slängpussarna jag får.

Med ont i bröstet och tunga steg släpar jag vagn och minstingen mot småbarnsavdelningen. Och make no mistake. Det är på småbarnsavdelningen de är RIKTIGT SJUKA. Där hostas och snoras det året runt och man är osäker på om barnen rentutav äter inte bara de egna, utan även andras snorkråkor. Dessutom är de ju så SMÅ att om man vore en Duktig Förälder skulle man inte ens ha skolat in dem än. En Duktig Förälder är hemma med barnen i minst tre år så att barnet riktigt hinner KNYTA AN till modern. Jag tillhör alltså kategorin Urkass Förälder som skolade in redan innan ettårsdagen och sedan dess lämnat min ögonsten i dessa sjukdomshärjade lokaler.

Trots att jag är beredd på det värsta är det ändå en förvånansvärt imponerande lista över dagens sjukdomar.
"MAGSJUKA. SVININFLUENSA. VATTKOPPOR. HALSFLUSS. STREPTOKOCKER. ALZHEIMERS OCH UTMATTNINGSYNDROM". Eller, de två sista gällde i ärlighetens namn bara föräldrarna, i synnerhet Moi. Som glömt både hjälm och blöjor och har med sexåringens överdragsbyxa till dagis och glömde femåringens vantar hemma och är fullständig utpumpad bara drygt två timmar efter uppstigning.

Önskar intensivt att jag ska mötas av en sån där skylt på kontorsdörren. Att arbetsgivarna skulle ha samma inställning till smittspridning som de rigida dagisfröknarna. Lite mer Better Safe than sorry, liksom. Stanna hemma i förebyggande syfte, vila ut så att du inte blir sjuk, ta två extra dagar efter varje feberdag så räknas du som en Duktig Anställd.
Inte särskilt lätt att räkna hem ekonomiskt, det ska medges. Men ändå. Det vore skönt i nuläget med en liten skylt:
"Flera fall av UTBRÄNDHET"
Stanna hemma!

Hela julledigheten befann jag mig i koma. Vaknade aldrig. Ville inte. Orkade inte. Orkade bara vila. Såsa runt i sunkig mysbyxa och dricka varm choklad med grädde. Hetsäta honungsmackor – helst på vitt bröd med högsta möjliga GI. Grönsaker och frukt var det inte tal om - nej pizzor och köpta köttbullar avlöste varandra. Men trots att jag inte ens lagade mat orkade jag min sin höjd se på en barnfilm och frossa i godis. Hur jag än vilade blev jag aldrig pigg. Som tur var kunde jag åtminstone stundtals skylla allt mitt innesittande på kylan.

 

Därför hade jag goda skäl att vara orolig inför årets första Nordic Military Training-pass. Att gå upp fem, eller ens tio för den delen, hade inte funnits på kartan på nästan en månad. Ändå – och det är här miraklet infinner sig – vaknade jag långt innan klockan ringde idag. Och jag var inte ens trött när jag körde in mot Östermalms IP, hade ingen längtan att sova vidare. Trots att det var minus 11 i Täbban.

 

NMT-uppslutningen var sämre än väntat (hade inte fler dåligt samvete efter helgernas frossande?). Det positiva med detta var att vi som var där för uppställning 6:15 sharp (nåja) kände oss ÄNNU DUKTIGARE! Vi var ju helt grymma som stod där igen trots mörker och kyla! Grymma eller galna, meningarna går isär.

Och var jag orolig för att frysa i mina två tunna tröjor så glömde jag det redan under Jörgens uppvärmningsjogg. Han hade, till skillnad mot mig, inte tappat ett uns av kondition under ledigheten.

 

Huvuddelen av passet bestod av en bana. Men det var inte vilken typ av bana som helst. Det var en Brutale Bruno-bana. Fast mer skruvad än vanligt. Typ Brutale Bruno på crack. För den var verkligen som ett skämt. Den var så lång att vi var helt slut redan efter själva ”visningsrundan”. Var inte passet slut snart?

– Du vet att jag måste hämta på dagis vid fyra va? försökte jag flika in, medan Jörgen pekade med hela handen mot nya mål.

 

Brutal-banan bestod av följande:

Först hoppa i bildäck, sen hopp över stock (straff för oss inkontinenta), sen kuta baklänges (favorit i repris) upp i branta backen, sen ner igen för att kuta rakt ut i mörka skogen. Där det var som mörkast skulle vi köra mördargrodhopp och utfallssteg, innan det var dags för nästa löpsträcka. Allt framför en tedde sig som en jämngrå massa och varje steg var en chansning. Is? Djupsnö? Fotvrickning?

 

Sen kom en av tre höjdpunkter: Kutande uppför slalombacken i djupsnö. Jogg nedför. Höjdpunkt två: Kutande uppför brantaste hoppbacken. Eller, kanske mer klättrande. Eller, krälande. Höjdpunkt tre: Armhävningar i mörk tunnel. En sån där tunnel där man vet att det finns antingen:

1. Nån jävla drake som överlevt sen dinosauriernas kretaera (den teori mina barn skulle gå på)

2.  Hemlösa som går på crack (och tipsar Brutale Bruno om NMT-banupplägg)

3. Styckmördare med förkärlek till våldtäkter av svettiga kvinnor i tights  (journalistens favorit).

 

Två varv blev det i banan för min del, med hjälp av Maraton-Mias pepping varje gång jag ville lägga mig ner i snön och låta styckmördaren ta över. Det är ofattbart hur mycket kondis man tappar på tre veckor och tremiljonerfyrahundratusentjugotvå chokladkinapuffar.

Vilan i plankan var värst. Innan jul klarade jag flera minuter. Nu kollapsade jag direkt. Jag är det levande beviset för Totalt Fysiskt Förfall på kortast möjliga tid. Tre veckor. Deppigt kan tyckas. För att dämpa ångesten tog jag ett bildäck på varje axel när vi joggade tillbaka.

30 upphopp senare, när solen bröt igenom på klarblå himmel, och vi avslutade med gruppkram i ringen, då infann sig euforin åter. NMT-MAGIC! Nordic Military Training works, även 2010.

 

Bara 48 timmar till nästa uppställning!

Vi ses väl där?

 

 

 

 

 

 

 

 

Julen gick ovanligt smidigt i år. Inga stora Norén-draman, vilka annars är mer regel än undantag i Familjen (det kan ju förvisso bero på att vi hoppade Carl-Larsson-jul med släkten i Dalarna). Ingen överdriven julklappshysteri (vilket i ju för sig beror på att jag inte hann handla några julklappar).

Tomten kom dessvärre inte hem till oss. Han hann tyvärr inte. Det kan också ha berott på att vi glömde ställa ut hans tomtegröt på trappen. Eller, mer troligt, att grannen som brukar agera tomte firade jul på annat håll i år. Men som tur var ringde Tomten (som moderniserat sig på sistone) på mobilen och flaggade för att Rudolf dumpade klapparna ute på gården, något barnen köpte till en början. Tills de började ifrågasätta att Tomten lämnat alla julklappar i stora blå IKEA kassar. Såna som vi har fullt av i förrådet.

Som föräldrar inbillar man sig att dagar som Julafton ska vara sådär härligt idylliska. Min bild av julafton är nåt i stil med: Harmonisk familjedag full av Kvalitetstid med barnen. Vacker julgran och tänd brasa i städat hus. Tindrande barnaögon och  ett ständigt fikande och full godis- och glöggtillgång hela dagen. Glada, sockerhöga och framför allt tacksamma barn som gång på gång ylar att jag är världens bästa mamma och vill kramas och tacka för klapparna. Tomtebolycka.

Även i år var sanningen aningen annorlunda än min fantasi: "Värsta dagen i hela mitt liv!" ylar sonen och springer fullständigt bindgalen runt och försöker trasha hela huset. "Det är sååååå orättviiiiiiist! ALLT är dåligt!"

Traumat som utlöst detta är att hans bästa leksak brann upp. Radiobilen, den coola, som kör på både tak och väggar, gav upp redan i inledningsfasen. Hela huset blev rökfyllt. Lite otur, det måste medges. Men än värre framstod faktumet att lillebrorsans bil INTE BRANN UPP. Den körde glatt vidare på väggar och tak. "ORÄTTVIIIIIIIIST!"

 

Otack är världens lön. Börjar förstå hur min mor upplevt våra jular, där vi år efter år haft anmärkningar och klagomål på allt hon fixat. Månader av förberedelser, bakande, städande, såpskurade golv och pyntande. Det hjälpte inte. Vi barn var aldrig riktigt nöjda. Hur många lussebullar och paket och monopol-omgångar vi än fick så var vi aldrig riktigt nöjda. Historien upprepar sig.

Även Nyår kom igång fint. Vi inledde redan natten innan med ett utbrott av aggressiv kräksjuka. Barnet i fråga sov givetvis i vår säng, så lakan, kuddar, element, böcker…allt var nerspytt. Det är såna dagar man önskar man hade tvättmaskin. Och inte satt instängd fem personer på 50 kvadrat i vildmarken.

Resten av natten blev det punktinsatser på sömnfronten för min del. En gång i kvarten var det dags och den skruttiga lilla femåringen hulkade så hans magra mage gick i vågor. Att vädra ut kräklukten var det knappast tal om med minus 27 ute.

Men det var ju inte bara negativt.

Det positiva är ju att med en sådan början på det nya året KAN DET JU BARA BLI BÄTTRE!

GOTT NYTT 2010!

kram Sofia

 

Skolan var stängd idag. Första dagen efter jullovet, de har verklig känsla för hur de ska lägga de där studiedagarna varje år. En av årets sex semesterveckor går lätt åt till alla dessa studiedagar på dagis och skola. Med andra ord hade jag en spelmissbrukande sexåring med mig på jobbet idag och ägnade en avsevärd andel tid åt att försöka ge feedback på ett Nintendo DS Mario-spel jag aldrig i mitt liv kollat på, samt att hämta varm choklad i köket. Sexåringen tycker urkskiljningslöst att jag har världens bästa jobb.
"Tänk att du har en apparat där man bara trycker så kommer det VARM CHOKLAD mamma, HELT GRATIS!"

Vid lunch började i synnerhet Nintendo-tugget gå mig på nerverna - särskilt som han lånat mina hörlurar och skrek på högsta decibellnivå så fort han ville säga nåt - så för att skona kollegorna drog jag iväg honom till frisören för hans årliga klippning.
Medan jag själv fördjupade mig i Tiger Woods-krisen och den upprörande nyheten om Posh värkande fotknölar, hörde jag honom styra och ställa med halva frisörstyrkan, där han satt och roterade i frisörstolen och nöjt betraktade sin nya gigantiska tandglugg i spegeln. Likheten med Sven Melanders gamla "Rulle" var slående.
Givetvis lyckades han tvinga frisören att gå emot alla mina direktiv och behålla längden på sin galna kalufs för att, som han själv uttryckte det, skaffa en "hockeyfrisyr". Jag är osäker på om han vet vad "hockeyfrisyr" står för, men frisörbesöket slutade med att jag fick punga ut med hutlösa 250 kronor för att han nöjd skulle kliva ut med samma galna "misskött-barn-som-aldrig-tvättar-håret"-frilla, nu dessutom färgad i rött och grönt. Fiaskot kröntes av en godisklubba i belöning (på frisörens initiativ, vill jag tillägga).

Föga anade jag då att denna artificellt färgade gratisklubba skulle bli symbolen för alla livets orättvisor denna dag. Åtminstone enligt sexåringens lillebror.  Som givetvis genast fick nys om denna godis-på-en-torsdag-hemlis som jag och sexåringen heligt tummat på att hålla för oss själva.
Och klubban, denna till synes obetydliga detalj bland andra viktigare detaljer under dagens lopp, har nu förstört livet för femåringen.
"Hej älskling hur har du haft det idag?" frågar jag honom där han sitter på soffa uppslukad av sitt nya spelmissbruk.
"DÅLIGT" ryter han, utan att ta ögonen från Mario på skärmen, och fortsätter korthugget: "Anton. KLUBBA!"

Anklagelsen hänger där i luften. Liksom hans längtan efter att få vara den utvalda, den som får följa med mamma till jobbet och äta Mc Donald-lunch och få galet röd-grönt hår och godisklubba.

Klubban blir genast symbolen för allt ont som drabbat just honom denna dag. Han är otröstlig. ALLT ÄR ORÄTTVIST. DET ÄR VÄRSTA DÅLIGASTE DAGEN I HANS LIV. Inget hjälper, inte ens löften om att han ska få klippa sig i helgen och få både färgat hår och klubba. Till slut ger jag upp och lunkar uppgiven in i köket och drar igång med middagen. Onyttiga mutvåfflor för att lätta upp stämningen.

Tvååringen bär genast en gigantiskt stol fram till köksbänken. Ska det kladdas i köket vill hon vara med.
"Alma åsså laga mat".
Härligt tänker jag! Äntligen nån i familjen som visar lite intresse i köket. Fast våffeljärnet får du inte röra säger jag, det är varmt. Matglädjen vänder ögonblickligen i ett ursinnigt utbrott:
"Orättvist. Det är ORÄTTVIST mamma." Hon blänger på mig med onda ögat.
Orättvist? Jag gapar. Tvååringen har nu tagit sitt argumenterandet till en ny nivå. Jag blir helt matt.
"Men det är för varmt, du kan bränna dig..." försöker jag ånyo med min pedagogiskaste mammaröst.
Med ett liksom slafsande ljud dunkar vispen i golvet och våffelsmeten sprids över köket (det är dagar som denna man ångrar det där med högblanka vita luckor). Tvååringen har återigen bevisat att hon har extremt kort mellan ord och handling.
"ORÄTTVIIIIIIIIST" ryter hon igen.

Det värsta är att allt är orättvist. Alltid. För både henne och hennes två bröder. De är otroligt drabbade, enligt egen utsago.
ALLT. ÄR. ORÄTTVIST och varje dag är "VÄRSTA. DÅLIGASTE. DAGEN. I. MITT. LIV" om man får tro dem.De har ju visserligen lite att brås på i min släkt när det gäller martyrskap. Matriarken mormor Ingrid har jobbat på att fullända sitt martyrskap under de senaste 87 åren. Jag vill gärna undvika att mina barn ägnar de närmsta 80 åren åt detsamma.

Nu undrar jag bara: Finns det någon nedre åldersgräns på såna där optimistiska coachande föredrag med typ Kaj "Att välja glädje" Pollack?
Eller har någon några andra "bli mer positiv och tacksam"- tips att bjussa på?

Femårigen sonen frågar allvarsamt vid matbordet:
"Mamma, hur många känner du som är bajsnödiga just nu?"
"ja.....öööööh..."

Jaha. Än en gång står man svarslös som förälder.
(tack och lov i det fallet, I don't want to know)