Dunka mig gul och blå
Jag har, för första gången i historien, vunnit familjens "Värsta-blåmärket-tävling". Och ja, as sick as it may sound, det är något jag är stolt över.
Mental träning 6:15
ÖÖÖÖÖÖKA MAGNUS!
Mördarpass och julpynt
Manic Monday by NMT
Just another Manic Monday. Så kändes det när jag efter en osedvanligt lång och hård uppvärmningsjogg låg i en evighetslång armhävning som aldrig tog slut, RAKT I EN HÄSTBAJA. Jag menar, vem vill börja veckan med att ligga med fejan i en hästbaja? Manic Monday, jag säger ju det.
Just another Manic Monday. För något mer galet och maniskt än att göra 5 burpies föjt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj följt av 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj, 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj, 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj...I TJUGO (20!) MINUTER NON STOP. Här kan vi snacka Manic Monday.
"Kräkningar utföres till vänster om vägen! Den som inte kräks har inte tagit ut sig tillräckligt!" gastade dagens militärklädde plågoande. Manic.
Just another Manic Monday tänkte jag när passet så klart inte tog slut ens efter kräkövningen. För sen var det dags för ett tokspurtande fram och tillbaka i skogen mellan två bildäck. 70 evighetslånga sekunders spurt (misstänker starkt ett kraftigt manipulerande av tiden där) och 20 ynka sekunders vila (gående, hur nu det kan klassificeras som vila, man hann hur som helst aldrig någonsin återfå andan mellan spurterna). 70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20...I EVIGHETERS EVIGHET.
Manic Monday rakt igenom alltså.
Ser nu med skräckblandad förtjusning fram emot Wild Wednesday.
6:15 på Östermalms IP. Du kommer väl?
Bruno i ny tappning
Magstarkt M.A.S.H pass
– DET ÄR HÖST! NU FÅR DET VARA SLUT MED DET HÄR JÄVLA ROSÉDRICKANDET PÅ BALKONGEN!! NI SKA HÄRDAS, BLI STARKARE, KÄRVARE!
Magstarke Magnus morgonvrål vid uppställningen 6:15 på Östermalms IP fick åtminstone alla att vakna till. Med en mössa som gav honom något av en Gökboet-touch, stod han framför oss rak och grym. Mössan skulle kanske för många andra tagit udden av det han sade, men i detta fall förstärktes bara intrycket av galenskap.
Idag blir det ingen lek, det gick fram tydligt.
– Alla skador ska anmälas direkt till mig, jag har sjukvårdsutrustning med mig, kungjordes, mest för att skrämma den stackars reportern från Ica-Kuriren som var där på uppdrag för tidningen. Det lyckades. På tonfallet lät det ungefär som om det hör till normaliteterna att minst ett par stycken deltagare bryter benet eller stryker med helt.
I rask jogg drog vi iväg och den stackars reportern från Ica-Kuriren fick det tufft från start. Jag kände stort medlidande, i våras var jag i hennes skor. Otränad reporter på en Mission Impossible. Ut i skogen bar det, där väntade, utöver tjugo armhävningar, även fem bårar. Hiskeliga tunga, illgula saker av stål, inte alls den där lättburna sköna sorten som frontats i M.A.S.H (som sammanfattar min totala erfarenhet från militärsjukvård).
Fyra och fyra fick vi sen kuta runt i större delen av Liljanskogen med en kamrat på båren. Det var tungt, jag lovar. Snart räckte inte ens det för Magstarke Magnus. Nej då skulle vi släpa inte bara båren och kamraten utan även BILDÄCK. Jag har en avoga relation till bildäck i nuläget. Bilen gick nämligen inte igenom besiktningen (trots att jag hade min kortaste kjol och log bimborart) eftersom däcken måste bytas. Sisådär tio papp går det väl på, utöver att fixa AC:n för 13 000. Det vill säga samma kostnad som en vecka på stranden i nåt skönt, soligt och vinproducerade land.
Och nu skulle jag alltså behöva bära runt på massa jäkla däck sex på morgonen. Tur i oturen är att jag hajat att de har olika storlekar, så jag norpade en hanterbar size, till skillnad från Gulle-Rille som plötsligt fann sig själv släpandes på värsta traktordäcket.
Det ska inte förnekas att jag stundtals hoppades att Magstarke Magnus skulle tappa fart under passet. Så skedde icke. Han gick ut starkt för att sedan ÖKA, alltmedan han kryddade vår tillvaro med käcka utrop i stil med ”NMT är bara härligt, för den svage är det förfärligt”. Jag hoppas Ica-Kuriren hade bandare på sig, för att få med alla de klockrena citat han sprutade ur sig under passets gång.
Bårbärandet gick fasligt dåligt. Till att börja med blev man böjd som en ostbåge i sidan, vilket min ländrygg inte alls uppskattade. Sen visade det sig snabbt att det var snortungt att bära med en hand. Jag var därför snabbt frivillig att lägga mig på båren, där jag skumpade fram med vy över himmel och trädkronor. Härliga boot camp!
Fast skumpandet började faktiskt ge symptom på hjärnskador.
– Ni skulle inte kunna samordna stegen lite, tipsade jag hjälpsamt, varpå jag ganska omgående blev satt att bära igen.
Bära bår var inte vår grej. Det gick inte alls sådär smidigt som i M.A.S.H. Inte ens själva lyften gick särskilt bra, trots att jag försökte köra enligt Cityakutens ”one two three LIFT!”. Kanske var det för att Dr Carter inte var med, eller för att George Clooney helt utgått. Hade George Clooney varit på plats hade det definitivt känts mer motiverande.
Istället hade vi en speedad Nicholson från Gökboet som inte var helt nöjd med vårt tempo. Vårt lag blev givetvis sist, till såväl Magnus som övrigas missnöje, då de väntat i plankan på vår ankomst.
- SIST! Röt Magnus med den där grymma rynkan mellan ögonen. Den som tyder på att han är upprörd. Den som hintar om att han precis när som helst kan slita fram nåt otrevligt ur den där stora ryggan han släpar på. Typ gasmasken han hotade med i tid och otid.
– VAD GÖR MAN NÄR MAN ÄR SIST??
Vad gör man när man är sist? Vad gör man när man är sist? Jag tänkte febrilt där jag låg, kissnödig med magkramp i plankan, med blåsor i händerna efter bår och armhävningar. Vilar? Bjuds på lyxfrukost med extra kolhydrater? Får massage efteråt?
- MAN ÖKAR! Kom svaret som ett piskrapp och inte förän vi klarat 20 armhävningar fick vi resa oss. Sen skulle vi hetsa vidare. Men givetvis inte helt tomhänta. Nej Magnus tog fram sitt sedvanliga triumfkort – STOCKARNA.
Denna obegripliga förkärlek till grova stockar förblir ofattbar. SJälv hade jag inte fått nån stock sen senast så det var ju bara att hugga i. Men jag blir liksom aldrig bättre på det här med att bära stock. Jag hänger alltid lite som en vante i mitten, och når inte upp till stocken, fastnar med örat i nån sån där otäck liten kvist som sticker ut, får blåmärken på axeln i mina försök att överhuvudtaget bidra i bärandet.
Nu var det ju inte så att Magnus nöjde sig med att bara bära stock hit och dit på plan mark. Nej hans master plan var givetvis att vi skulle spurta upp för branta slalompisten med den där satans stocken i släptåg. Värst var det för min kära kollega Rille ska ärligt sägas, han fick i princip bära en hel Redwood själv på axeln. Vår kollega från Ica-Kuriren hade det inte heller lätt. Bruno lämnade henne inte för en sekund utan joggade bredvid och ylade ”Kom igen Kuriren!” varje gång hon kräkfärdig började sacka efter.
På väg mot IP bars hon i princip av övriga i gänget och jag flåsade på och var tacksam för att jag åtminstone fått upp flåset så pass att jag kunde springa för egen maskin. Jag vann sista spurtutmaningen och fick därför göra 10 istället för 20 armhävningar i mål. Men här, när solen bröt igenom och sken på oss där på IP, infann sig åter det där märkliga ruset som träningen ger. Så jag gjorde 10 till av bara farten, följt av härliga höga hopp.
Och på väg mot bilen rannsakade jag åter mig själv (nu kaxigare eftersom jag återfått andan) och undrade om jag inte kunnat pressa mig själv LITE HÅRDARE där i skogen.
Och det är den känslan jag måste frammana när klockan ringer vid femsnåret och det är beckmörkt ute, den känslan jag ska ta med mig till nästa pass.
Fredag 6:15. HÄNG MED!
Gyttjebad
Grymme Håkan from Hell
Military Plåga part II.
HUR tänkte jag när jag skrev slutklämmen sist: "Uppställning måndag 6:15. Jag längtar"
Jag måste ha haft nåt tillfälligt hjärnsläpp. Längtar är i alla fall inte hur jag skulle beskriva min känsla i morse, när klockan ringde före fem.
Tillbaka i gyttjan. Nordic Military Training med andra ord. Vid samma okristliga tidpunkt på dygnet: 6:15 am.
Så här i efterhand fattar jag inte vad jag med blossande hatkärlek drömt om hela sommaren. Det känns helt ofattbart att jag ägnat så mycket tid åt att prata om och ladda inför denna dag, detta pass.
För det finns ju faktiskt inte ett enda moment på hela träningspasset som jag uppskattar, utom möjligen då Brutale Bruno till sist tillkännager att de 75 plågsamma minuterna är över.
Visserligen log jag ite nöjt under uppvärmingsjoggen, som gick i rasande tempo över stock och sten. Nöjd med att jag faktiskt var där, kom i tid, orkade.
För min motivation har sannerligen sviktat det senaste dygnen och mina kollegor har hoppat av en efter en. Tur då att jag skrutit så om min nya träningsmetod. Det gick ju liksom inte att backa ur nu.
Men Jeeeeeesus (ser ni, kanske blev jag lite mer religiös efter den där konfirmationen i söndags i alla fall?). Det märks att man mest har fikat i sommar.
Och mysjoggat, så där som det brukar bli när jag är ute själv: "Åh nu har jag väl minst sprungit en par tre kilometer, nu är det allt liiiite jobbigt, kanske ska sakta ner lite, typ smålufsa fram, eller, pust, kanske ta en paus faktiskt, kan ju typ stretcha för det är ju braaa för kroppen, eller vadå, stretcha? Jag kanske ska sitta lite rent utav? Meditera? DET är ju jätteinne och bra. Mindfulness. Så att jag hittar fokus, och kan fortsätta jogga sen liksom. Med nya krafter."
Mina myspass har inte gett några vidare resultat. Rent träningsmässigt alltså, trots att de varit ganska tidskrävande (med tanke på de inlagda "mediationsmomenten").
Annat är det med dagens pass.
Det var ett standard kräl- och kräkpass med Brutale Bruno. Just the way I like it.
Dagens blötaste: Att ett oräknerligt antal gånger krypa och kräla och hasa sig kors och tvärs över en totalblöt gräsäng, med näsan i leran. Nytt för mig var "masken" (mitt eget namn på detta krälmoment) där jag skulle dra mig framåt enbart på armarna. Har möjligen sett nåt liknande i nån gammal krigsfilm, typ sådär i en lerig risåker i Vietnamn. För att hålla ångan och motivationen uppe försökte jag se det som en förberedelse inför World War 3. Med stor beslutsam het hasade jag på, för kung och fosterland.
Halvvägs sviktade ändå min motivation. Det kändes liksom inte helt trovärdigt att min nyvunna kunskap i hur man snabbast möjligast hasar sig över ett gräsfält kommer att komma till någon direkt användning i nästa världskrig. Skyttegravar är ju lite passé minst sagt, när man numer bombar och förintar hela landskap som ingenting.
För säkerhets skull tränade jag ändå barnen i det hela (mina kunskaper om krig är ju ganska torftiga, så better safe than sorry). Vi körde några varv runt i köket ikväll, masken all the way baby. Så nu är vi redo, familjen Z. "Barn! Kärvapenkriget är i full gång, skynda och lägg er ner i "masken" och hasa er ut på tomten, platt på marken utan att någon ser er! Ut i friggeboden nu, hasa på!"
Dagens farligaste?: Att toksprinta fram och tillbaka över en stor äng, och BARA ANDAS MED NÄSAN. Jaja, skratta ni. Det gjorde jag med där jag segervisst skenade på de första vändorna. Men man andas ju faktiskt typ aldrig med bara näsan. SÄrskilt inte som snorig pollen- och gräsallergiker.
Detta av den simpla anledningen att man inte får någon luft, och syrebrist är som bekant ingen hit. Särskilt inte i kombination med stenhård löpning, skulle jag vilja poängtera.
Dagens sjukaste: Vi uppmanas att två och två stå och slå på varandra. I magen. Hårt.
Jag är av princip emot våld. Jag bar hela min ungdom "rör inte min kompis"-knappar och jag uppfostrar mina barn, med varierande framgång visserligen, till att lösa konflikter utan våld.
Och här uppmanas jag alltså till att boxa min träningskompis, om och om igen. Det strider mot allt jag tror på, men indoktrinerad av Brutale Brunos kommandon slår jag. Jag slår och slår och slår.
Fast den där sköna Sly-känslan, typ Jag är Rocky!, infinner sig inte riktigt. Jag känner mig snarare som en utmattad version av Mickey Rourke i The Wrestler. Och ungefär lika fräsch.
Dagens tyngsta: Möjligen att hänga under ett staket och göra pull-ups. Armar är inte min starka sida. Inte mage heller. Så möjligen var det att ligga ner och sparka upp benen mot en partner som genast knuffade ner dem igen. Eller möjligen var det ..svårt att välja här faktiskt. Bruno hann ju rassla fram så många kandidater som slåss om den här nomineringen. Ofattbart många på 75 minuter faktiskt.
Dagens hatmoment: Race uppför lerig backe toppad med brännässlor, hopp över ett staket (där man förväntades att med stark och klar röst tillkännage hur många gånger man hunnit utföra detta hatmoment) och jogg runt ner till början av lerbranten igen. Och igen. Och igen. Vi snackar inte ett race. Utan tio. De sista fem kryddades dessutom med höga grodhopp, att jogga vore ju alltför simpelt. Det mest positiva jag kan säga om övningen är att man fick upp flåset. Rejält.
Dagens hopp: Det var ett jäkla hoppande hit och dit så även här är det svårt att välja en klockren favorit. Höga hopp är tydligen inne. Och jag levde hela passet på hoppet: Jag hoppades att jag skulle överleva och även orka hasa mig tillbaka till omklädningsrummet.
Nuvarande bubblare till nomineringen är helt klart hoppet om att jag ska orka mig dit för uppställning även på onsdag
.
Dagens final: (lägg på maffig amerikansk voice over med djup basstämma:) --and just when you thought the nightmare was over, ....då uppmanas vi att kräla ner för en brant trapp på läktaren till Östermalms IP. Galet? Ja. Jobbigt? Absolut. Nyttigt? Tveksamt. Möjligen kan man ta nåt slags rekord i Guiness rekordbok i udda hobby, störtdyka nerför trappor på mage (jag skojar inte när jag säger att Militär-Jens liksom bara kastade sig handlöst utför och fullkomligen forsade fram längs trappstegen).
Men ifrågasatte vi momentet? Tvekade vi? Nej. FÖr du ifrågasätter inte på Military Training. Du gör. Sen gör du igen. Sen gör du lite till.
Med huvudet före, på mage, med hyfsat stor risk att bara liksom kana iväg på trötta armar, lät jag min slutkörda leriga lekamen liksom dunsa trött mot trappstegen. Because Bruno said so.
Och dagens grande finale då?
You guessed it. 20 höga hopp. You know you love it.
Bruno Baby hit me one more time!
Onsdag 6:15 närmare bestämt.
Massaj 2009
Sen dess har jag klämt ut tre barn och min "vardagsmotion" har bestått av att byta blöjor och jaga ettåringar med ADHD-varning.
Tills nu.
Massaj 2009 är mitt nya projekt. Kort sammanfattat innebär det att jag springer. Överallt. Från A till B. Och från B till A igen.
Jag vet, det ser helt stört ut. Men vem bryr sig? Särskilt som det innebär att jag höjer pulsen och bränner härliga kalorier och dessutom har en chans att komma i tid dit jag ska (något som alltid inneburit något av en utmaning för mig)
Massaj är vardagsmotion i dess mest enkla och kanske även bästa form. Tänk en slank och stark negress i trakterna mellan Kenya och Tanzania. Tänk fylliga läppar, fasta bröst och ännu fastare lår. Tänk att hon springer fem mil för att hämta vatten utan att ens bli andfådd (det är så jag ser mig själv i december typ, när jag kört det här ett tag).
Jag massajar till t-banan. Jag massajar upp för alla rulltrappor i rasande tempo. Jag massajar till intervjuer trots höga klackar och dator och väskor i släptåg. Jag massajar till dagis och jag massajar till kiropraktorn (det senare har dock visat sig något opraktiskt, eftersom halva kiropraktortiden går åt till att hon måste torka min svettfräscha rygg med toapapper innan hon ens kan knäcka till den).
Annars rekommenderar jag er att haka på. Vi kan ju bli en gigantiskt rörelse - Massaj 2009. Typ som den där evangelist-dansfilmen på Youtube. En nörd börjar med något helt galet. Och tveksamt joinar de andra in. Snart är alla helt med i sekten och gör vad som helst bara alla andra också gör det.
Typ som när man kör Nordic Military Training (jag vet, jag är helt hjärntvättad och kan inte ens blogga utan att nämna NMT varje gång nu, men jag saknar den där sköna "tänk inte- gör" sektstämningen.)
Ser ni någon kuta fram på Kungsgatan i hejdundrande tempo med mobil vid örat och vild blick då är det Moi. Som kör Massaj 2009.
Väj gärna undan.
Men haka ännu hellre på!
"NMT-metoden" by Brutale Bruno
OCH VAR VAR DU I MORSE DÅ???
Hmmm..jo...ehh...typ fortfarande bakis och helt slutkörd efter helgens kalas och oförmögen att lämna duntäckets värme. Räcker det som ursäkt kanske? Nähä jag skulle inte tro det va...
Har nu förstått vad metoden går ut på. Nordic Military Trainings metod alltså.
They track you down, they find you, and then they kill you.
(Death by 1000 armhävningar.)
Brutale Bruno har även skickat ut en liten lätt "utmaning" så här när semestern närmar sig. För att liksom komma igång ordentligt med träningen innan semesterns oundvikliga fettpåslag. Learn it - love it- live it! För du bangar väl inte???
2 veckors Utmaning 8 juni - 21 juni 2009
1 1000 armhävningar (minst 100 st ska vara på fötterna och inte på knä)*
2 Statisk situp 150 min* (på rygg, lyft huvudet från marken, händerna på bröstet, fötterna ska lyftas ca 10 cm från marken och benen hållas raka).
3 Varje dag ska du gå eller springa 1 km*
4 Hitta på en egen utmaning och maila den till mig inom två veckor. Den bästa utmaningen kommer med nästa gång.
Med vänliga, men bestämda, hälsningar från Commander Bruno
(kommentarer överflödiga. Ligger för övrigt ner i statisk situp med laptop på magen och skriver)
FYS TEST CHOCK
rivilligt, denna gång!
Och jag har även lyckats släpa dit 3 andra partners in crime, som också är ute efter att bli starkare, snabbare och snyggare!
Dagens surprise: FYSTEST!
Herrejesus. Börja måndagen med ett TEST: Och detta vid denna okristliga tidpunkt. Och därtill ett test i kondition och styrka! Galet.
Det har jag aldrig ens gjort förut. Mycket har jag testats i, allt från Matte, Kommunikationsteorier och psykologi till HIV.
Men aldrig just min...eventuella kondition.
Nåväl - jag är nöjd. Sprang kilometern med värsta mjölksyran i backarna på 5:08 (lite surt att rekordetär 3:20 - FÖR ATT SPRINGA BAKLÄNGES, jag sprang alltså på nästan dubbla tiden framlänges, traditionellt, lite haltande)
Armhävningarna måste jag dock skryta med: 40! ja, förtio! jag som bara klarat typ 8 innan på gymmet. Men då hade jag förstås inte Brunos militärboots framför näsan och vilda hejarop. Ok..jag doppade inte direkt näsan i gräset men ändå, till och med 40 halvtaskiga armhävningar är bra jobbat!
Magen var lite värre. Men det var väl väntat efter 3 graviditeter på 4 år. The only way is up, baby!
Things can only get better!
BOOT CAMP Dag 3. The Return to the gyttja
Ojojoj. Ojoojojojojj. Är faktiskt nästan för trött för att skriva. MIna kära kollegor som kämpade med mig i gyttjan idag vet nog vad jag pratar om. "Det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv" var Elinors omdöme.
Raringen Rille kunde inte ens prata för han låg som en döende fisk (eller snarare en säl?) på gräsplanen och kippade efter luft. Inget konstigt med det i ju för sig efter 75 minuters magstark militärträning, som för Rilles del även omfattade grävande efter skon i gyttjan, där den visst ville stanna kvar.
Men om jag tar det från början. Styrkepass sex en fredagmorgon - en bra början på helgen. Jävlige Jonas var på hugget får man nog säga för inledningsjoggen gick i ett rasande tempo (med armarna högt över huvudet, pröva själv, inte helt smärtfritt) och följdes snabbt av armhävningar och höga hopp på J-e Jonas order.
Fast för rättvisans skulle bör jag nog förtydliga att han inte var så jävlig. Utan mer hård men schyst. Och snygg (joo det hjälper motivationen något).
Dessutom är han naprapat och en liten behandling skulle ju inte sitta helt fel efter ett sånt här pass. Ont ont överallt. Ja och nu snackar jag inte om skrubbsåren på knäna efter krypövningarna, eller de uppskrubbade armbågarna efter kräl och planka i gruset, eller blåmärkena efter att vi handlöst kastat oss på marken med "bakbundna" händer. Nej nu pratar jag om rejäl ren och skär muskelsmärta rakt igenom. Träningsvärk all the way, baby. Merciless Marita i onsdags visste vad hon gjorde.
Dagens pass var en rejäl utmaning för bäckenbottenmuskulaturen, om man säger så. Jumping jacks avlöstes av höga hopp som avlöstes av hopp med höga knän som avlöstes av grodhopp framåt marsch! Jesus.
Därför blir jag faktiskt nästan tacksam när vi ska lägga oss som plankor tvärs över en 120 cm bred gyttjefåra (som de lustigt nog refererar till som "bäcken" hela tiden) och gå sidledes. Bland brännässlorna. Toppen! De bränns även GENOM tightsen. HÄRLIGT! Sen får vi hoppa oss fram hit och dit över bäcken också, ännu roligare. Cirka 98 % av oss krälade vid något tillfälle i gyttjan och fastnade med foten i det där oidentifierbara svarta dyiga.
Butalt är det. Även utan Bruno. Innan passet är över hinner vi även släpa varandra kors och tvärs över ängen, krypa och kräla, först som krokodiler och senare som militärer. Krokodilerna har det softare kan jag meddela.
Sen får Jonas plötsligt värsta storhetsvansinnet och tror sig vara Henry Bronett (som ju passande nog heter BRUNO i första namn) i egen hög person, lerplanen blir Circus Scotts manege och nu ska vi plötsligt utföra värsta circustrixen på kommando. Hjula eller- vet-inte-ens-vad-alterativet-hette-(och jag klarade inte det heller) och sen göra någon slags salotmortal BAKÅT och helst landa på fötter, för att sedan hjula framåt igen. Över en hel jävla åker.
1. Jag kan inte hjula
2. Jag kan inte det där andra heller, rondell eller vad det nu hette. KAN. INTE.
3. Hallåååå?? SALTOMORTALER kan väl bara dopade ryssar och undernärda kinesiska 7-åringar göra eller?
4. I det här läget klarar jag faktiskt inte ens en bakåtkullerbytta
Men J-e Jonas har fått hybris och voltar glatt bakåt för att visa. Själv krälar jag mig över åkern och blir i det närmsta glad när jag får övergå till djupa utfall (när blev man någonsin tidigare glad över att få göra utfall, värsta hatövningen)
Sen var vi plötsligt "tillfångatagna" - det här är väl det närmsta en pacifist comme moi kommer en krigsövning - och hade händerna "bakbundna" på ryggen. I detta tillstånd skulle vi springa framåt över stock och sten, i två raka KOLONNER som jag nu till sist lärt mig att det heter, och på order handlöst (bokstavligen, vi var ju bakbundna) kasta oss ner på marken och sen kräla oss upp igen utan händerna (antar att vi skulle låtsas att vi blev beskjutna) (tur att man såg den där Travolta-Samuel Jackson-krigsfilmen på sexan igår så man liksom kom in i militärövningstämningen redan då).
(halvvägs skulle vi dessutom ta oss förbi en aggressivt skällande stor hund, formodligen utplacerad som ett extra hot från klockan nio (jamen asså, kom igen nu, ni har väl sett Top Gun, nine o´clock från vänster)
Så. Raka KOLONNER och vi joggar upp för värsta backen. Man känner direkt att det inte är sådär superkul att vara fånge med bakbundna händer.
- SKYDD! gormar Jä-e Jonas.
SKYDD? tänker jag. Skydd? Sist jag hörde nåt om skydd var väl för en sisådär sex år sen i runda slängar och då fanns det väl mer eller mindre bara två alternativ: Kondom eller P-piller. Möjligen spiral.
Men det här med att handlöst störta i backen och slå sig halvt fördärvad -som SKYDD - fanns liksom inte på listan. Kan ju i ju för sig funka preventivt även det, på ett lite brutalare sätt.
Och Jonas skriker inte SKYDD en gång, eller två. Utan säkert tjugo gånger utspritt över vad som åtminstone känns som flera kilomters jogging. Bakbundna.
I två KOLONNER joggar ett tjugotal utmattade, törstiga, försvagade fångar tillbaka mot Östermalms IP.
Och nej då, ingen behöver bli besviken. Vi avslutar även dagens pass med härliga höga hopp!
Min vecka som utsänd Boot Camp reporter är över - OCH JAG HAR ÖVERLEVT.
Eller, jag har nog mer än överlevt.
Jag vill ha mer!
Jag vet, det låter så motsägelsefullt och galet och maschokistiskt och sjukt, men jag kan väl inte bara liksom sluta nu? När man precis börjat lära känna alla? Jag skulle ju sakna dem! (medan de t yp 400 olika människorna från SATS som jag tränar med varje vecka sen flera år troligen inte ens har märkt att jag varit ute ur leken en vecka, vem skulle man sakna där...hmm... få se nu...öööh. Ingen).
Vem ska peppa mig och heja på mig när jag tränar nu då?
Och redaktörens morot, det där om "helt omformad kropp på sex veckor", (som hon visserligen inte kunnat styrka med en källhänvisnng, men som ändå låter så bra att man vill tro på det, typ som veckotidningarnas Gå ner 15 kilo på en vecka utan att känna hunger) - Omformad på sex veckor - det är ju fem veckor kvar?
Lerig och dyngsur från topp till tå, men fullständigt euforisk över ett strålande morgonpass, bilar jag hemåt.
Måste nog inleda förhandlingar hemma om att få komma tillbaka. Fast jag har ju hetsat mannen (och halva hans kontor)att prova på denna galenskap, ett misstag inser jag nu.
Om även HAN blir hooked, vem ska då lämna våra barn på dagis?
För det här, som började som ett galet reporteruppdrag, som jag och redaktören nästan fnissade ihjäl oss åt, har blivit som en drog. Och jag kan lätt säga att Boot Camp är något av det häftigaste jag har testat!
TACK TACK TACK NORDIC MILITARY TRAINING - ni är fantastiska allihopa I love you!
Avslutnignsvis citerar jag muskelknippet Schwarzenegger (som väl gått några fler boot camps än Moi får man förmoda):
- I'LL BE BACK!
BILDBEVIS BOOT CAMP!
BOOT CAMP BAKSMÄLLA del II
"SMÄRTA ÄR BARA SVAGHET SOM LÄMNAR KROPPEN"
/Snälle Bruno
Sug på den ni.
SMÄRTA ÄR BARA SVAGHET SOM LÄMNAR KROPPEN
Ok. Så om jag ska gradera smärtan. Tja. Efter måndagen hade ju lite lustgas eller kanske rentutav en redig epidural inte suttit helt fel.
Idag tror jag att jag överlever med många kaffe och ett par alvedon. Kanske en kombo, typ Voltaren och Alvedon-cocktail kanske.
Om man ska vara ännu mer konkret:
Baksmällan efter måndagens Boot Camp var som att återuppleva vissa sen länge förträngda episoder från gymnasiet.
Det vill säga som dagen efter en folkparksfylla hemma i Dalarna.
Med andra ord som dagen efter att du tömt en dunk med halvkasst hembränt, plankat in på Lili&Susikonserten, spytt bakom Bajamajan, hånglat med nån (eller var det flera? )-fast-du-vet-inte-vem, däckat på parkeringen och åkt i ickeidentifierad raggarbil hem.
Baksmällan efter onsdagens Boot Camp är mer mogen.Vuxen liksom. Medelålders rent utav. Som dagen efter en välordnad parmiddag i förorten, där du (trots din ansvarsfulla roll som värdinna) vräkte i dig lite väl många rödvinsglas och kom i lite lite för god stämning, lite lite för tidigt på kvällen, och sen somnade i soffan just när den välskummade latten skulle serveras till 85-procentig GI choklad som alla låtsas tycka är JÄTTEGOTT.
I morgon 6:15 kommer jag att få skit för gårdagens sturska kommentarer om "light pass".
MEN: Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.
BOOT CAMP dag 2. Kondition
Onsdag 6:15. Konditionspass med Mercyless Marita
Brutale Bruno är utbytt - mot Mercyless Marita. Jag är osäker på om det är ett uppköp eller ett nedköp. Men hon har militärbakgrund hon med - så klart - och springa kan hon tveklöst. Med oss andra är det värre. Vi springer hit. Sen springer vi dit. Sen springer vi hit och dit femtielva gånger till och hoppar som en skock såna där "sovfår" över ett stort dike på vägen. Tio gånger.
Fotografen Magnus flåsar heroiskt med. Han vägrar överge jeansen för träningstights (med såna dreads måste man ha coola brallor) men kutar tappert på med ett gigantiskt teleobjektiv i stadig hand. Själv har jag fullt sjå att ta mig framåt även utan en kamera att släpa på.
Nu ska vi springa åt andra hållet igen. Och fort ska det gå! Allt medan Mercyless Marita kommenderar oss att springa i rakare led, ta hänsyn till kamraten bredvid. Ingen får falla efter, gruppen gör allt tillsammans. De starka hjälper de svaga.
Och svag var precis vad jag kände mig som när jag klev upp fem i morse. Träningsvärken är fortfarande grym, närapå outhärdlig faktiskt. Fast på ett skönt sätt (betyder detta att jag redan fastnad i den maschokistiska sekten som kallar sig Nordic Military Training? Att jag är hooked?)
Ont det gör ont. Men vem tänker på det när man ska krypa över en gräsäng, släpandes på en 90-kilos man UNDER SIG? Det är bara att krypa på det.
Skynda skynda! hetsas det så man tror Gunde i Fångarna på Fortet har hängt på. Skynda, öka! Annars blir man väl jagad av ett gäng dvärgar och inlåst i ett tornrum fyllt av spindlar. Skynda skynda ekar i mitt huvud.
Var det Merciless Marita jag hörde? Eller Bruno?
Ja för Brutale Bruno är ju givetvis inte helt ute ur matchen, nej kikar man i ögonvrån så ser man honom på högerflanken, där han med hejarop och kommandon pressar löpare efter löpare till stordåd. Idag ler han till och med!
UPPSTÄLLNING! Jo, en pipa att skrika med har hon, Mercyless Marita. Sen ska vi gå som skottkärror, eller gå förresten. Maritas briljanta idé är nu att vi ska HOPPA fram i armhävningar, medan vår kompis håller våra ben. Att göra en endaste armhävning är ju en herkulesprestation för mig, att HOPPA FRAM I ARMHÄVNINGAR över halva Liljanskogen är lite over the top. Faktiskt. Går inte. Alls.
Men man ifrågasätter inte på Boot Camp. Man gör. Vad de än säger gör man. Hoppa, kräla, simma, you name it. Man gör. Sen gör man lite till. Och sen pressar man det där sista 30 procenten man inte trodde att man hade.
(Sen känner maön sig som en stolt prinsessa resten av dagen och kan utan dåligt samvete klämma två kanelbullar till fikat!)
Dagens största prestationen var när en annan av nybörjarna klarade att krypa och släpa en kompis under sig över hela ängen. Hon kom sist, det tog tid, hon svettades, hon föll ihop. Men hon gjorde det! Hon var helt grym! Och varenda träningskompis stöttade, hejade och jublade när hon gick i mål. Det var rörande och stort som slutet i en amerikansk krigsfilm. Saknade bara en majestätiskt vajande stjärnprydd flagga och amerikanska nationalsången i ett 5.1 surroundsystem.
Annars känner jag mig lite kaxig så här efter pass nummer 2. Tyckte faktiskt att det var lite "light" idag (vilket i ju för sig kan bero på att jag genomgående valde den lättaste vägen, för de mindre vältränade löparna. Gillar ju minsta motståndets lag, fuskar gärna vid tillfälle, det är därför man går på sånt här ju, för att inte få välja, för att aldrig komma undan). Var liksom inställd på det värsta. Men jag kunde lätt ha gått på lunchpasset i bodypump efteråt (när pulsen gått ner till mer mänskliga nivåer) (ok så det dröjde ett tag)
Men en sjuk, nyupptäckt liten maschokistisk del av mig var nästan besviken. Ingen gegga? Ingen kräkning? Inget kräl och kryp?
BRUNO - kom tillbaka! Allt är förlåtet! =)
(jag är ju som bekant svag för fransmän) (har en hemma)
BOOT CAMP BAKSMÄLLA
AJ. ONT. ÖVER. ALLT. HELA. TIDEN.
Kan inte röra mig. Kan inte sova. Kan ingenting.
Fick gå upp mitt i natten och lägga på påsar med frusna ärtor på min värkande nacke (har hört att kyla ska vara bra)
Har ont när jag ANDAS!
Detta kan inte vara bra. Inte bra alls.
Det värsta är att jag kände mig lite övermodigt kaxig igår efter träning. Tänkte att det där fixade jag ju.
Funderade till och med på att köra Body Pump på kvällen. Tack gode gud för att jag inte gjorde det.
Det var tack vare militär-Jens det, vars råd var att vila och äta. Det har jag tagit fasta på!
Det var även han som när han först såg mig sa: Du tränar va?
Ja, en del, sade jag blygsamt (med illa dold stolthet över att det syntes att jag liksom försöker vara den sportiga typen nu)
- SATS va? sa han (precis som om det var svårt att lista ut, jag hade väska, handskar och vattenflaska framme för att se ännu sportigare ut)
Precis när jag skulle säga något självbelåtet om hur mycket jag tränar nu sa drämde han till med ett smått nedlåtande:
- Ja det här är inget aerobic-pass du.
NÄHÄ. Ja det ska gudarna veta. Så här ont har jag aldrig haft efter ett aerobicspass.
I morgon 6:15 är det dags igen.
Pray for me!
Day 1. BOOT CAMP! (eller kräl- och kräkträning med Brutale Bruno)
ÖSTERMALMS IP. Nordic Military Training. Boot camp, kort och gott.
Det var svårt att sätta dagens rubrik. Kräl och kräk? Svett och snor? Gympa i gyttjan. Tuff träning - tight rumpa? (nåja, inte än). Idag var det i alla fall dagen med stort D. Och den började tidigt:
Jag vacklar upp före fem, efter några få timmars sömn. Sömnbrist ingår förmodligen i hela tortyrkonceptet. Funderar starkt på att säga att barnen fått magsjuka, krypa ner under duntäcket igen. Att gå upp så här tidigt - dessutom för att MOTIONERA - är faktiskt fullständigt galet.
Före fem tänker man inte helt logiskt. Jag börjar helt oförklarligt måla naglarna för första gången på månader. Tänker att jag måste behålla åtminstone en liten gnutta värdighet genom det som komma skall.
Värdighet var det ja. Efter 75 minuter med Brutale Bruno har jag krälat i gyttja, gråtit, småkräkts och kissat på mig (bara lite visserligen men ändå) (Brutale Bruno vet inte mycket om hur förslappad bäckenbottenmuskulaturen är efter tre förlossningar på fyra år).
Det var den värdigheten det. Nu blir jag kvinnan som ger den förslappade bäckenbottenmuskulaturen ett ansikte.
Det började ändå bra. Jag känner mig stark och sportig och stolt över att jag ens kom upp i tid, när jag möter upp gänget på Östermalms IP före sex.
- Snygga solglasögon, säger en militärklädd man. Ska du ha dem på dig?
Det hade jag ju förstås tänkt, de är faktiskt en sportmodell, men jag backar genast. Att det var direkt olämpligt förstod jag på tonen.
Någon kastar en blick på instruktören Brunos för dagen höga militärboots och stönar: Nej, då blir det blött idag.
Sen är det uppställning. Vi inleder med en "lätt jogg". Jag hamnar oturligt nog först, och Brutale Bruno från Främlingslegionen verkar inte helt nöjd med mitt tempo. Han kommenderar fram en vältränad kille som får ta täten före mig. Jag flåsar efter. Fan. Jag får håll direkt. I det här tempot håller jag bara ett hundratal meter. Min frukostsmoothie liksom halkar upp och ner i strupen, och andningen, det känns som jag inte får luft.
Snart är det dags för dagens första planka. Vi krälar och halkar i det blöta gräset. Ny jogg. Planka. Armhävningar. Jogg igen. Jag spottar och snorar på ett mycket ofräscht sätt men vid det här laget bryr jag mig inte ens.
Snart får de starkare bära de svagare på ryggen. Jag tycker synd om mannen som släpar mig uppför backarna, men njuter av den korta vilan.
Och vilan på ryggen var bara lugnet före stormen. Brutale Bruno beordrar, och vi kutar hit och dit på order. Ner i plankan. 20 armhävningar. Nej 20 sa jag, nu får ni göra 20 till. Någon ger upp i förtid. Ajabaja - det blir 15 extra för alla, kom igen och räkna högt. Högre!
- Ett, två, tre, fyra, fem, sex...
- SEX? Vem sa sex? HÄRLIGT heter det! 20 TILL, BÖRJA FRÅN NOLL NU! Noll,ett, två, tre, fyra, fem, HÄRLIGT, sju, åtta...
Jag lägger mig rakt ner i gyttjan och känner hur frukosten vänder i munnen. Nu orkar jag inte mer.
- Sofia, kom igen nu! Vrålar Bruno och jag häver mig spottande upp. Nu ska vi kräla under varandra. Över varandra. På varandra.
Roligt är det inte. Inte som ett danspass på gymmet direkt. Jag är helt nergeggad och det sista jag vill är få en 90 kilos karl som hänsynslöst krälar över mig, sparkar mig i magen, skrubbar upp mitt knä med sin blöta sko.
Ny uppställning. Dags för brottning. Brottning? Vad vet jag om brottning? Innan jag vet ordet av brottas jag med sex sexiga karlar på rad och börjar för första gången tänka att det här med boot(y) camp kanske inte är så tokigt ändå. Då kommer den sjunde. Han är två huvuden längre än mig, mycket vältränad och tar det hela på största allvar. Innan jag hinner blinka har han kastat mig i den hårda leriga backen. No mercy. Det är inte lika roligt längre.
Jag vill säga att jag faktiskt är nybörjare. Att jag faktiskt bara är reporter som liksom inte är här "på riktigt". Att jag faktiskt har tre barn som väntar på sin mamma därhemma!
Istället kopplar jag ett järngrepp om hans nacke och kämpar tills jag får blodsmak i munnen, tills vi äntligen får vila. I plankan, givetvis.
Brutale Bruno hejdar sig inte, tvärtom. Han har precis börjat komma igång. Uppställning igen. Bruno har nu kläckt den lysande idén att vi ska ner i bäcken. Bäcken? Jag ser ett djup djupt dike fyllt med svart stinkande klägg. Innan jag vet ordet av flåsar jag fram nere i gyttjan. Jag sjunker ner till knäna, den suger sig fast om mina en gång så vita gympadojor och vill inte släppa taget.
- Kom igen Sofia, öka, kom igen! Jag klafsar på, jag vacklar, jag flåsar som en blåsbälg med astma. Piper det inte lite om min andning? Jag kanske HAR astma? Så här har jag aldrig flåsat innan. Och det är ju pollentider och allt, det KAN vara astma. Det här GÅR FAKTISKT INTE.
- Andningen, fokusera på andningen, tipsar en schyst lagkompis. Jo, tack.
Bäcken tar aldrig slut. Men det gör jag. Och inte bara jag, utan även en annan gröngöling.
- Där kom dagens första kräkning! annonserar Bruno icke-sentimentalt och kör vidare.
Nu ska vi kuta järnet tillbaka. OCH SEN IN I ETT AVLOPPSRÖR. Förmodligen ser de hur jag plötsligt personifierar definitionen av skräck, för de tar mig i handen och tvingar mig fram i ledet, jag som gömt mig lite tryggt längst bak.
Röret är trångt. Och långt. Nej det här går faktiskt inte. Jag känner tårarna komma. Jag kan bara inte kräla in i det där hålet!
- Kom igen nu Sofia, det är inte ens vattenfyllt idag, det är ju som julafton!
Julafton? Va fan har han firat jul i för jävla Norén-familj? Men no mercy.
In we go. Jag och min klaustrofobi. Jag krälar som en galning för att inte hinna få panik. Jag ser ljuset, jag ser ljuset! Nangijala?!
- Öka Sofia, du klarar det, hör jag någon yla efter mig in i röret.
Och det gör jag! Jag klarar det! Och när jag häver mig upp ur geggan på andra sidan möts jag av 22 jublande träningskompisar. Människor jag aldrig tidigare sett, som hejar på, klappar på axeln, ropar uppmuntrande.
Jag lovar att ögonblicket när jag kryper ut ur hålet är så nära being born again jag någonsin kommer att komma. Typ sån där flummig primalterapi som det snackas om.
- Bra jobbat, säger Brutale Bruno kort. Inte för att han nöjer sig med det. Nu ska vi springa igen, fullt ös, sen ner i plankan. Det tar aldrig slut. Mina gyttjiga blöta kläder väger tio kilo extra, minst.
Inte ens när jag helt skakig och kräkfärdig åter är tillbaka på Östermalms IP är det över.
Nej då kommer straffet. Vårt lag förlorade visst någon krältävling där borta i gyttjan. Straffet blir att springa över hela fotbollsplanen med en kompis på ryggen. Jag hoppas på en anorektiskt lagd typ men no such luck.
Till sist samlas vi runt Bruno i en cirkel, med armarna om varandra. Vilket är tur, för jag kan knappt stå.
- Leif, hur gammal är du? ryter Bruno.
-22, försöker Leif.
Bruno höjer ett ögonbryn.
-Ok, 45, suckar Leif. Sorry guys.
- ALLA GÖR 45 HÖGA HOPP NU! HÖGA SA JAG!
Sen är det äntligen över. The toughest workout you'll ever love, som deras payoff på hemsidan lyder.
Jag är inte bara skakig, jag är skakad. Spyfärdig. Slut.
Och rörd, på ett märkligt vis.
För när jag inte orkade, då knuffade någon på mig i backarna. När jag inte kunde krypa längre, då drog de mig. När jag inte vågade fick deras hejarop mig att ändå att våga.
Jag har gått på tusen träningspass på gym utan att någon ens har hälsat på mig.
Här kändes alla som en familj direkt. Veteraner som gröngölingar. Det är obetalbart.
Och jag har aldrig någonsin fått så mycket beröm från någon instruktör eller kompis för en träningsprestation som jag fått idag. Det värmer.
Nästa pass är onsdag morgon. Uppställning klockan 06:15, sharp.
Gissa om jag kommer vara där!
